Ordalydelsen i ett testamente innebar att syskonbarnet bara skulle få en av fem fastigheter. Men i motsats till underinstanserna tolkar Högsta domstolens testatorns vilja på så sätt att alla fem fastigheterna skulle ges bort till syskonbarnet.
Kärande och svarande är kusiner. De var syskonbarn till en man som avled år 2016. Vid sin bortgång ägde mannen en tredjedel av fem fastigheter i Mölndal. Övriga delar ägdes, och ägs alltjämt, av mannens syster och hennes dotter.
Inför sin död hade mannen med hjälp av LRF Konsult upprättat ett testamente daterat den 3 mars 2014. Parterna är överens om att testamentet är upprättat i enlighet med gällande formkrav. Såsom testamentet är utformat följer av ordalydelsen i punkten A att en av de nämnda kusinerna som legat ska erhålla mannens andel i en av fastigheterna. Som ett villkor för förordnandet ska gälla att så länge den avlidnes syster är bosatt på fastigheten får inte utan hennes skriftliga medgivande legatarien eller hennes rättsinnehavare överlåta, inteckna eller pantförskriva egendomen eller del därav. Viss egendom skulle också tillfalla kusinen.
Av testamentets ordalydelse följer vidare att återstående del av mannens kvarlåtenskap ska tillfalla den andra kusinen.
Talan ogillas
Kusinen som fick andelen av en fastighet som legat har i första hand yrkat att tingsrätten ska fastställa bland annat att legatet i punkten A i testamentet omfattar så många som fyra av fastigheterna.
Kusinen menar att fastigheterna Mölndal Högsered 1:5 – 1:8 samt 1:14 sedan decennier utgjort en gemensam gård och setts som en sådan. Då samtliga fastigheter är i samma ägares hand är de sambeskattade och benämns av Skatteverket emellanåt som Mölndal Högsered 1:5 m.fl. Familjen har alltid sett fastigheterna såsom en fastighet, de hänger ihop och bildar en naturlig enhet. Det är mot bakgrund av ovan som mannen angett ”fastigheten” i singular i testamentet.
Den enda av ovan angivna fastigheter som har en beboelig bostadsbyggnad är fastigheten 1:14. Mannen, systern och hennes dotter bodde tillsammans i denna bostad. Dottern som är föremål för förfoganderätten som nämns i testamentet bor således på fastigheten 1:14, och inte på fastigheten 1:5.
Sammanfattningsvis ansåg Göteborgs tingsrätt att det framkommit vissa omständigheter i målet som talar för att familjen benämnt och tänkt på gården som en enhet. Enbart den omständigheten innebär dock inte att det är visat att testatorns vilja var en annan än den som framgår av testamentet. Talan skulle därför redan av den anledningen ogillas.
Tolkningen subjektiv
Hovrätten för Västra Sverige konstaterade att vad kusinen pekat på ”ger anledning till viss tvekan om innebörden av testamentstexten. Testamentets lydelse ger likväl sådant stöd för den ståndpunkt [svaranden] hävdat att den ska gälla som [testatorns] vilja om annat inte visas”.
Som tingsrätten funnit har kusinen inte visat att testatorns vilja var en annan än den testamentet enligt det nyss sagda ger uttryck för. Tingsrättens avgörande i huvudsaken skulle alltså stå fast.
Högsta domstolen konstaterar att regleringen i 11 kap. 1 § ärvdabalken ger uttryck för den så kallade viljeprincipen, som innebär att rätten vid tolkningen av testamentet ska utgå från vad som kan anses ha varit testators vilja. Denna vilja har företräde även om den skiljer sig från de ordalag som har använts i testamentet. Tolkningen är därför av naturliga skäl subjektiv till sin karaktär, helt inriktad på att söka utröna testators (faktiska eller hypotetiska) vilja.
Betydande osäkerhet
Om ett testamente genom felskrivning eller misstag har fått ett annat innehåll än testator avsåg ska det ändå verkställas förutsatt att det går att utröna vad testator i själva verket har avsett. HD säger att en bedömning av testamentet i sin helhet gör att innebörden av förordnandet i punkten A kan sättas i fråga. Sett i sitt sammanhang uppstår en betydande osäkerhet beträffande förordnandets omfattning, trots dess i sig tydliga ordalag.
En tolkning i enlighet med ordalagen i själva förordnandet i första meningen under punkten A skulle innebära att förfogandebegränsningen i andra meningen som skydd för systerns fortsatta boende i boningshuset blir helt utan verkan och därmed meningslös. Vad som nu sagts talar med styrka för att testatorns vilja var att syskonbarnets legat inte bara skulle omfatta den fastighet som har beteckningen 1:5.
Testatorn kände innan testamentet upprättades till att marken var uppdelad i flera olika fastigheter. En kort tid före testamentets upprättande innehade hans bror ett handskrivet utkast till testamentet, som han hade fått av testatorn. I det utkastet hade han enligt vittnena förordnat att ”MH 1:5 med flera” skulle tillfalla syskonbarnet. Det saknas anledning att ifrågasätta dessa uppgifter, som ger ytterligare belägg för en annan tolkning av förordnandet än vad som direkt följer av dess ordalydelse.
Ingen sådan relation till syskonbarnen
Testatorn själv har såvitt känt inte i övrigt lämnat några närmare uppgifter om han avsåg att testamentera samtliga sina fastighetsandelar till syskonbarnet eller endast sin andel i den fastighet som har beteckningen 1:5.
Det har inte framkommit att han hade en sådan relation till någon syskonbarnen tt den kan tillmätas någon betydelse vid tolkningen av testamentet.
Byggnaderna på fastigheterna 1:5 och 1:14 är så placerade att fastighetsgränsen går tvärs över gårdsplanen mellan byggnaderna. En garagebyggnad ligger mitt på tomtgränsen. I vart fall personer i testatorns närhet har betraktat fastigheterna 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 och 1:14 som en sammanhängande enhet. Mycket talar för att även han såg det på detta sätt. Samtliga fastigheter har också i skatterättsligt hänseende behandlats som en enhet.
Vid en sammantagen bedömning finns det klara belägg för att testatorn ville att syskonbarnets legat i punkten A skulle omfatta hans andel i samtliga fastigheter.
Syskonbarnets talan ska bifallas
Förordnandet rörande lösöret är så nära anknutet till förordnandet om fastigheterna att motsvarande tolkning ska ges åt punkten B i testamentet.
Syskonbarnets talan ska alltså bifallas.
Ett justitieråd är skiljaktigt och vill gå på underinstansernas linje. Han menar att testamentstolkning inte kan följa de principer som man brukar tillämpa vid avtalstolkning. Uppnående av rättslig koherens är mindre användbart som tolkningsmetod när det inte handlar om ett avtal utan om en ensidig och benefik rättshandling som denna. Uppgiften är att försöka utröna den avlidnes genom testamentsförordnandet tillkännagivna vilja, inte att komma fram till en uppfattning av testamentet som allmänt sett framstår som mest naturlig och logisk. (Blendow Lexnova)
