Att en domstol inte godtar advokatens kostnadsyrkande i ett brottmål kan inte ensamt läggas till grund för att yrkandet inte skulle vara grundat på faktiskt nedlagt tid eller att det av andra skäl skulle vara oskäligt.
Det slår Advokatsamfundets disciplinnämnd fast och ”friar” en försvarare som fått sin kostnadsräkning prutad av hovrätten.
Advokaten agerade försvarare i ett mål om bland annat försök till mord och begärde i hovrätten ersättning med drygt 100 000 kronor för 72 timmars arbete. Han fick dock enbart 71 000 kronor för 50 timmars arbete.
Åklagaren i målet påpekade att advokatens nedlagda tid inte varit skälig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Hovrätten ansåg dessutom att advokaten, som bland annat begärt ersättning med 20 000 kronor för utlägg för analys och vittnesmål av en forensiker, i sin kostnadsräkning inte hade redogjort för tidsåtgången för varje åtgärd som inte är rutinmässig.
Sammanfattningsvis ansåg hovrätten att advokatens kostnadsräkning inte motsvarade de krav som ställs på en sådan och mot denna bakgrund, samt att han ”utfört arbete i en sådan omfattning att det går utöver vad som skäligen kan ersättas inom ramen för uppdraget”, fick han nöja sig med ersättning för 50 timmars arbete.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Seriöst arbete riskerar att inte premieras
Hovrättens beslut att skära i advokatens kostnadsräkning väckte Advokatsamfundets uppmärksamhet och ett disciplinärende inleddes mot honom. I ett yttrande till samfundet har advokaten, bland annat, uppgett att han ”med nit och omsorg tillvaratagit sin huvudmans intressen och rätt” och upplever att han noggrant gått igenom det material som funnits. Målet i frågan har dessutom varit mycket omfattande och de misstankar som riktats mot klienten har rört mycket allvarliga brott. Det arbete som lagts ned framgår också av den bevisuppgift som han ingivit till hovrätten när han redovisat överklagandets grunder.
Advokaten säger sig också ha noterat hur domstolarna allt oftare jämför försvararnas arvodesyrkande mot varandra vilket, enligt honom, på sikt leder riskerar leda till att ”seriöst utfört försvararuppdrag inte premieras utan tvärtom
tvingas ske pro bono”.
Slutligen pekar advokaten på att domstolen inte angivit vilka av de vidtagna åtgärderna som anses onödiga – men han har trots att han är oenig i arvodesfrågan inte valt att överklaga beslutet.
Inte brutit mot god advokatsed
Advokatsamfundets disciplinnämnd konstaterar att advokaten inför nämnden redogjort för sitt arbete i målet och även argumenterat för varför detta varit nödvändigt. Samfundet noterar särskilt att det rört sig om ett mål där klienten dömts till ni års fängelse och anser sig inte ha någon anledning att ifrågasätta att den tid som angetts i kostnadsräkningen har lagts ned av advokaten.
Vidare anser Advokatsamfundet att ”enbart det förhållandet att en domstol inte godtar en advokats ersättningsyrkande i ett brottmål kan läggas till grund för att yrkandet inte skulle vara grundat på faktiskt nedlagd tid eller att det av andra skäl skulle vara oskäligt”. Detta oavsett om domstolen krävt en mer utförlig arbetsredogörelse för att kunna godta kostnadsyrkanden.
Mot bakgrund av detta anser samfundet inte att advokaten brutit mot god advokatsed genom att framställa sitt kostnadsyrkande på det sätt som gjorts.
