Hovrätten fastställer domen mot en 30-årig polisman som i samband med ett ingripande mot en berusad kvinna som anmält ett våldtäktsförsök brutit armen på henne med ett skuldergrepp.
Kvinnan har uppträtt utåtagerande och inte velat samarbeta, men polismannen hade inte behövt använda skuldergreppet, som utförts med för mycket kraft.
Den 30-åriga polismannen åtalades ursprungligen vid Solna tingsrätt efter en incident i anslutning till polisstationen i Solna en tidig morgon i november 2019.
Polismannen hade tillsammans med en kollega svarat på ett larm om en misstänkt våldtäkt och hämtat upp en kvinna och en vän till henne till Sundbyberg. Kvinnan hade dock körts till beroendeakuten och sedan tagits med till arresten. I samband med att kvinnan skulle tas med ut ur polisbilen inträffade den händelse som åtalet kretsar runt – och som slutade med att kvinnan fick en fraktur i överarmen.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Eskalerade vid stationen
Kvinnan berättade i tingsrätten om sina upplevelser från kvällen. Hon hade varit på en Halloween-fest och blivit berusad, men inte redlös. När hon väntade på en taxi för att åka hem hade främmande män kommit fram till henne och börjat dra i henne. Kvinnan hade lyckats ringa en vän som varit på samma fest – och vännen hade då vänt sin taxi och hämtat kvinnan, som då fortfarande förföljdes av två okända män. Kvinnan var efteråt skakad och hade sagt ja när vännen tyckte att de skulle polisanmäla saken – och en patrull kallades mötte kort därefter kvinnorna.
Väl i polisbilen hade kvinnan inte känt sig samarbetsvillig utan låtit sin vän prata med poliserna. Kvinnan hade känt sig arg och varit verbalt aggressiv, även mot vännen. Kvinnan hade inget tidsperspektiv och uppfattade inte varför de åkte till sjukhuset, men antog att poliserna bedömde att hon var för berusad för att ta hand om sig själv. Väl vid polisstationen hade saker och ting eskalerat när vännen klivit ur bilen för att bli förhörd på stationen.
Kvinnan ville då inte sitta kvar ensam med de manliga poliserna och försökte ta sig ut genom bakdörren, men den var låst. Poliserna stannade vid arrestintaget och sa att de skulle omhänderta kvinnan för berusning. Deras bemötande hade vid det här laget blivit sämre och de hade ”tappat tålamodet”, enligt kvinnan. Hon hade i detta skede sagt till en av poliserna att hon hoppades att hans mamma skulle bli våldtagen så att han skulle förstå vad som händer.
Skulle LOB:as
Direkt när hon sagt så hade allt gått snabbt och plötsligt hade hon legat på marken, uppgav kvinnan. Hon hade direkt förstått att armen var av eftersom hon började tappa känseln i den samtidigt som det gjorde ont. Kvinnan tvingades efter händelsen ha armen i en skena i sju månader innan armen läkt.
Enligt polismannen hade kvinnan varit arg och berusad och ”behövt tas om hand på något sätt”. Inre befäl hade meddelat att det fanns en beroendemottagning på sjukhuset, men kvinnan var inte välkommen där eftersom hon av personalen inte ansågs ”vårdmotiverad”. Därför bestämdes det att kvinnan i stället skulle köras till arresten för omhändertagande med stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer.
Kvinnan hade börjat bli otrevlig redan innan och när poliserna skulle ta ut henne ur bilen vid arrestintaget hade hon skrikit hot och könsord. Hon hade sedan sagt att hon hoppades att polismannens mamma skulle bli våldtagen och att hon skulle döda honom, samtidigt som hon grävde runt i sin handväska. Polismannen uppfattade situationen som hotfull och som att han ”behövde agera”, berättade han vid huvudförhandlingen.
Tog tag i armen och drog ut henne
Han hade därför tagit tag i kvinnans ena arm, dragit ut henne ur bilen och med en kort förflyttning lagt ned henne på marken. När kvinnan låg på marken hade han kopplat ett skuldergrepp, frö att få kontroll på henne. Just när polismannen var på väg att koppla skuldergreppet hade kvinnan gjort motstånd genom att spänna armen och börja sig upp – och det var då det hade knakat till i armen, uppgav polismannen.
En poliskollega som varit på plats vid arrestintaget och stått för att hålla upp dörren beskrev det som att kvinnan varit berusad och obstinat – och att hon inte velat gå ur bilen vid arresten. Han hade samtidigt uppfattat det som att 30-åringen ”tappat kontrollen” och var ”extremt arg” när han ingrep mot kvinnan – och han hade dessutom agerat farligt genom att sätta ett knä högt upp mot kvinnans nacke när hon låg på marken.
Delar av ingripandet fångades också av de övervakningskameror som finns uppsatta vid arrestintaget. På inspelningen kan man se hur 30-åringen drar ut kvinnan från polisbilen, men inte hur hon hamnar och ligger på marken. Man kan se hur 30-åringens kollegor är positionerade och det framgår även att kvinnan har sin handväska hängande på ena armen när hon blir upprest från marken.
Inte gjort fel innan de kom till arrestintaget
Tingsrätten ansåg att händelseförloppet i stora delar var förhållandevis ostridigt – och ansåg inte att poliserna hade gjort några fel under det cirka två timmar långa händelseförloppet innan de anlände vid arrestintaget. Det var först här som uppgifterna gick isär kring vad som hände och sades i samband med att 30-åringen drog ut kvinnan ur bilen.
Utredningen visade dock att polismannen med sitt grepp orsakat den så kallade spiralfraktur som kvinnan drabbats av – och att det krävs ett kraftigt, ofta vridbetonat, våld för att bryta armen på detta sätt. Att frakturen skulle ha varit en konsekvens av kvinnans motstånd under ingripandet motsades samtidigt av rättsintyg och av vittnesmål från poliskollegan, som beskrivit det som att kvinnan legat helt still på marken utan att göra motstånd.
Kvinnan är ”en normalbyggd frisk kvinna i trettioårsåldern” som aldrig tidigare brutit något ben – och skuldergrepp är ett ”grundgrepp” inom Polisen som normalt sett inte ska leda till en fraktur. Tingsrättens slutsats blev att 30-åringen orsakat frakturen genom att använda för mycket kraft när han vridit upp kvinnans arm på ryggen. Han hade med andra ord vållat den aktuella kroppsskadan.
Försvaret hävdade laga befogenhet
Enligt försvaret hade polismannen haft laga befogenhet, alternativt nödvärnsrätt att agera mot kvinnan. Det kan också vara befogat att använda visst våld även i en situation som den aktuella: där man ville få ut kvinnan ur bilen och in på arresten för omhändertagande och tillnyktring.
Det skuldergrepp som 30-åringen kopplat när kvinnan låg på marken kunde dock inte anses ha varit nödvändigt, proportionerligt eller försvarligt för att i arresten kunna föra in den fysiskt svagare och berusade kvinnan, med tre poliser på plats. Det fanns samtidigt inget stöd i utredningen för att kvinnan haft en sax eller liknande i sin handväska – eller att det funnits en risk för hot eller våld. Ingripandet kunde därför inte falla in under polismannens laga befogenhet och inte heller omfattas av nödvärnsrätten.
Dömdes till 70 dagsböter
Polismannen hade enligt vittnesuppgifterna inte reagerat med rädsla utan med ilska. Att han skulle ha trott att kvinnan var på väg att ta upp ett vapen ur sin väska motsades också av att hon vid det laget suttit berusad i bilen och emellanåt sovit under två timmar – utan att det funnits någon tanke på att kontrollera väskan närmare. 30-åringen har samtidigt inte nämnt något om en misstänkt sax för sina kollegor, vare sig i samband med ingripandet eller efteråt, inne på arresten. Tingsrätten ansåg sammantaget att utredningen motbevisade att 30-åringen agerat med putativ, eller inbillad, laga befogenhet eller nödvärnsrätt.
Polismannen dömdes därför för vållande till kroppsskada till 70 dagsböter på totalt 21 000 kronor.
Hovrätten fastställer domen
Kvinnans skadeståndsanspråk på över 200 000 kronor ogillades dock av tingsrätten, som inte ansåg att det fanns sådana synnerliga skäl som krävs för personligt skadeståndsansvar för skador som vållas i tjänsten. Kvinnan skulle i stället rikta sitt skadestånd till Polismyndigheten, enligt reglerna om principalansvar. Tingsrätten noterade i sin bedömning att det inte funnits något uppsåt att skada, utan att ingripandet snarare varit ”ett utlopp för [30-åringens] frustration, trötthet och oförmåga att behärska sig i situationen samt möjligen en viss omogenhet inför uppgiften”.
Försvaret överklagade men Svea hovrätt ansluter sig nu helt till tingsrättens bedömningar och fastställer underinstansens dom utan några tillägg. (Blendow Lexnova)
