En 89-årig man nekades rätten till särskilt boende, trots att han har både inkontinens- och minnesbesvär, eftersom förvaltningsrätten ansåg att det var tillräckligt med hemsjukvård.
Nu får mannen rätt i kammarrätten, då hans redan otrygga livssituation lär bli ännu värre i takt med hans stigande ålder.
En 89-årig man fick avslag på sin ansökan hos Stadsdelsnämnden i Norra Hisingen i Göteborgskommun om bistånd i form av plats på särskilt boende. Han bor med sin fru i en lägenhet och har både fysiska och kognitiva besvär. Bland annat är han inkontinent och har problem med balansen och behöver påminnelser och hjälp med att duscha och gå på toaletten. Nämnden ansåg att det räckte med insatserna han fick genom hemtjänsten och att hans behov inte var så omfattande att det behövdes ytterligare åtgärder.
”Behöver inte ständig tillsyn”
Mannen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg, som konstaterade att 89-åringen har ett återkommande fysiskt omvårdnadsbehov som till stor del är integritetskänsliga. Däremot behöver han inte ständig tillsyn, och därför har han inte behov av plats ett särskilt boende på den grunden. Enligt rätten fanns det inte heller något som tydde på att mannen upplevde en känsla av isolering eller otrygghet som skulle medföra ett behov av att flytta till ett sådant boende. Nämnden hade alltså fog för att avslå mannens ansökan.
En av nämndemännen var skiljaktig, framför allt eftersom hon ansåg att 89-åringens fru i princip var tvungen att jobba som hans vårdare, trots att hon själv var gammal. Nämndemannen ansåg att det inte är rimligt att en avgörande faktor för en persons rätt till särskilt boende är om det finns anhöriga som övertar samhällets ansvar för vård och omsorg.
Drabbat frun hårt
Avgörandet överklagades till Kammarrätten i Göteborg. Där påpekar mannen att han numera har fått hemsjukvård, men bara under jourtid och om det är något fel med hans kateter. Det här har även drabbats hans fru hårt.
Kammarrätten framhåller att en helhetsbedömning ska göras för att bedöma om en person kan bo kvar i sin egen bostad med en skälig levnadsnivå. Då ska det även beaktas att ökande fysisk svaghet kan bidra till känslor av otrygghet och social isolering. I det här fallet har mannen en otrygg livssituation, och hans höga ålder talar för att hans hälsoproblem och hjälpbehov kommer att öka.
Sammantaget bedömer kammarrätten att 89-åringen inte kan tillförsäkras en skälig levnadsnivå i sin egen bostad och därför har han rätt till bistånd i form av särskild boende. (Blendow Lexnova)
