Tingsrätten bedömde att en 15-årig pojke inte hade uppsåt att skada en klasskompis när han hoppade på honom så att han ramlade ner på golvet och skadade ögonbrynet.
Hovrätten instämmer och påpekar att det inte går att bedöma pojkens handlande med samma utgångspunkter som för en vuxen.
Han döms däremot för ofredande.
Efter att en, vid gärningstillfället, 15-årig pojke gett sig på en klasskamrat under en lektion åtalades han i Ångermanlands tingsrätt för misshandel.
Enligt klasskamraten hade 15-åringen greppat tag om honom och vält omkull honom. Sedan tryckte han ner honom mot golvet och slog honom i huvudet så att ögonbrynet sprack.
15-åringen medgav att han hoppat över en bänk, vilket gjorde att målsäganden ramlade baklänges. Han satte sig då på honom, men utdelade inga slag och ställde sig upp så fort han såg såret på ögonbrynet.
Uppsåtsfrågan än en gång
Knappast någon fråga inom straffrättens allmänna del har diskuterats lika mycket som den som gäller vad uppsåt närmare bestämt är. I flera rättsfall har uppsåtet varit centralt, men en prövning av om uppsåt har förelegat har gjorts av HD också i många mål där prejudikatfrågan har varit en annan. En iakttagelse är att tingsrätter och hovrätter inte alltid tillämpar läran om uppsåt på ett sätt som stämmer med HD:s praxis och den uttolkning av uppsåtsbegreppet som har gjorts i doktrinen. Martin Borgeke belyser här den senaste utvecklingen.
Uppsåt inte styrkt – döms för ofredande
Tingsrätten framhöll att ingen av vittnena säkert kunnat säga om 15-åringen utdelat några slag eller inte, utan att det enda som är utrett är att han vält omkull sin klasskompis och tryckt ner honom mot golvet. Det var även oklart hur sårskadan uppstod och sammantaget gick det inte att styrka att den tilltalade hade uppsåt att skada målsäganden. Han dömdes därför för ofredande istället för misshandel med ett lågt bötesstraff som påföljd.
Avgörandet överklagades till Hovrätten för Nedre Norrland, som inte heller anser det visat att pojken haft uppsåt till gärningen. Rätten betonar att det krävs en mycket hög sannolikhet för en effekt för att det ska vara fråga om likgiltighetsuppsåt. Eftersom det var oklart när målsägandens skada uppstod är det även oklart hur stor sannolikheten var för att 15-åringens handlande skulle orsaka effekterna.
Rätten tillägger att pojkens ålder måste beaktas och att man inte kan bedöma hans handlande med samma utgångspunkter som för en vuxen. Även i övrigt kommer domstolen fram till samma slutsatser som underinstansen och fastställer domen. (Blendow Lexnova)
