Högsta domstolen tar inte upp målet med den 50-årige man som dömts till livstids fängelse för folkmord i Rwanda. Svea hovrätt hade tidigare fastställt livstidsstraffet som tingsrätten dömt ut.
Det gäller en 50-årig svensk man som åtalats för inblandning i folkmordet i Rwanda 1994 där cirka 800 000 personer tillhörande folkgruppen tutsi dödades. Åtalet omfattar bland annat attacker mot en skola, ett kapell och ett kloster, där hundratals människor dödats. Tingsrätten dömde mannen till livstids fängelse. Hovrätten ansåg att mannen har haft en ledande roll på lokal nivå och att han skulle dömas som gärningsman även i fall där han inte själv agerat.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Rubriceras som folkmord
Domstolen ansåg i och för sig inte att bevisningen höll när det gällde nio mord och fyra mordförsök som mannen dömts för i tingsrätten och eller för våldtäkter som tillfångatagna kvinnor utsatts för efter attackerna. Han dömdes dock för attacken mot skolan, där hundratals personer som tagit skydd mördats eller utsatts för mordförsök. Brottsligheten rubricerades som folkmord och grovt folkrättsbrott och påföljden blev alltså livstids fängelse.
Straffet står nu fast sedan Högsta domstolen beslutat sig för att inte pröva målet. (Blendow Lexnova)
