En 28-årig kvinna hävdade att hon fått över 300 000 kronor för att utföra sexuella tjänster åt en 61-årig man. Stockholms tingsrätt konstaterar dock att mannen istället lånat ut pengar till kvinnan som nu tvingas att betala tillbaka lånet till 61-åringen.
Den 28-åriga kvinnan tog under ett knappt år emot sammanlagt 314 052 kronor av 61-åringen fördelat över elva utbetalningstillfällen. Parterna hade under perioden en relation. Den 22 augusti 2017 fick mannen 28-åringen att underteckna en handling betecknad ”Låneavtal”. I avtalet angavs att 31-åringen hade lånat det aktuella beloppet.
Kvinnan hävdade att hon sålt sex
Kvinnan hävdade i tingsrätten i första hand att utbetalningarna har avsett ersättning för sexuella tjänster. Sådana ersättningsanspråk skyddas inte av rättsordningen i Sverige och 61-åringens talan ska därför avvisas.
I andra hand gjordes gällande att pengarna utgjorde gåvor för att visa att deras uppgörelse avseende ersättning för sexuella tjänster var seriös. I tredje hand menade kvinnan att låneavtalet var ogiltigt då Djursholmsbon hade tvingat henne att ingå avtalet.
Behövde pengar för att starta upp sin verksamhet
61-åringens inställning var att kvinnan hade bett att få låna pengar av honom för att starta upp en verksamhet som säljer hårförlängningar. Hon var tydlig med att hon behövde låna pengar och det har aldrig varit fråga om en gåva.
Paret träffades genom en dejtingsajt. 61-åringen förnekar att han köpte några sexuella tjänster av kvinnan. Han betraktade deras relation som ett seriöst förhållande trots att han var mer än dubbelt så gammal.
Kvinnan ska betala tillbaka pengar
Stockholms tingsrätt pekar på att kvinnan utöver de uppgifter hon själv lämnat inte åberopat någon ytterligare bevisning för att styrka påståendet att de pengar hon mottagit utgjort ersättning för sexuella tjänster. 61-åringen har tillbakavisat uppgifterna. 31-åringen har därför inte visat att låneavtalets innehåll uppenbart är av otillbörlig karaktär. Den grund som 61-åringen åberopat, det vill säga att han har en fordran på henne på grund av lån, är inte heller sådan att den kan sägas vara uppenbart otillbörlig.
När det gäller påståendet om att kvinnan tvingades skriva på lånehandlingen påpekar tingsrätten att det är hon som har bevisbördan för påståendet och hon har utöver de uppgifter hon själv inte åberopat någon bevisning för att styrka tvång från mannens sida. Låneavtalet kan därför inte förklaras ogiltigt på den grunden.
Därmed anses mannen genom lånehandlingen ha styrkt att kvinnan är skyldig honom det aktuella beloppet minus 5 000 kronor som hon betalade i samband med undertecknandet. (Blendow Lexnova)
