Mannen dömdes för grov egenmäktighet med barn efter att ha tagit med sig sin dotter – som då var i femårsåldern – från hennes mamma i Sverige till Libyen och sedan kvarhållit henne där i drygt tre år – trots att mamman haft ensam vårdnad. Nu får mamman skadestånd på grund av det psykiska lidande hon orsakats genom att vara skild från sin dotter.
Hösten 2017 dömdes en man vid Gotlands tingsrätts för grov egenmäktighet med barn till ett års fängelse. Bakgrunden var att han i juli 2014 hade tagit med sig sin dotter – som då var i femårsåldern och stod under ensam vårdnad av sin mamma – från Sverige till Libyen och sedan kvarhållit henne där under drygt tre år. Det beslöts att mammans skadeståndstalan skulle prövas separat från brottmålet och handläggas som ett tvistemål.
Uppsåtsfrågan än en gång
Knappast någon fråga inom straffrättens allmänna del har diskuterats lika mycket som den som gäller vad uppsåt närmare bestämt är. I flera rättsfall har uppsåtet varit centralt, men en prövning av om uppsåt har förelegat har gjorts av HD också i många mål där prejudikatfrågan har varit en annan. En iakttagelse är att tingsrätter och hovrätter inte alltid tillämpar läran om uppsåt på ett sätt som stämmer med HD:s praxis och den uttolkning av uppsåtsbegreppet som har gjorts i doktrinen. Martin Borgeke belyser här den senaste utvecklingen.
Vållat personskada
Mamman yrkade alltså vid Gotlands tingsrätt att pappan skulle förpliktigas att ersätta henne med totalt drygt 100 000 kronor för sveda och värk, resekostnader till och från Libyen samt kostnader för terapisamtal. Som grund anförde hon att pappan genom sitt brottsliga handlande vållat henne personskada i form av det psykiska lidande hon upplevt på grund av att vara skild från sin dotter. Hon menade också att gärningen i betydande grad varit riktad på henne.
Tingsrätten gick på mammans linje och slog fast att hon skulle få skadestånd – dock endast med ett belopp om drygt 65 000 kronor.
Pappan överklagade domen till Svea hovrätt som nu fastställer tingsrättens dom.
Psykiskt lidande
Hovrätten hänvisar inledningsvis till ett tidigare mål, NJA 1995 s. 269, där Högsta domstolen slagit fast att brottet egenmäktighet med barn, även om brottet som sådant inte kan anses begånget mot den förälder som skilts från vårdnaden, under vissa omständigheter kan anses vara i så betydande grad riktat mot den föräldern att denna kan bli berättigad till ersättning för personskada i form av psykiskt lidande.
Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att det står klart att brottet i betydande grad varit riktat mot mamman. Hon är därför i princip berättigad till ersättning för den personskada som pappan förorsakat henne genom brottet.
Styrkt samband
Hovrätten anser även att mamman styrkt sambandet mellan den brottsliga gärningen och personskadan genom läkarintyg som visar att hon haft medicinskt påvisbara psykiska besvär under just den tidsperiod då dottern varit skild från henne. Att mamman redan haft vissa psykiska besvär före gärningen ändrar inte denna bedömning. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten därför att det är fullt ut styrkt att hennes personskada i form av psykiska besvär orsakats av pappans brottsliga förfarande.
Ersättningen för sveda och värk fastställs enligt schablonmässiga grunder till 60 000 kronor. Därtill ska mamman ersättas för de övriga kostnader, resor med mera, som hon orsakats genom pappans brottsliga gärning. Det av tingsrätten utdömda beloppet på drygt 65 000 kronor fastställs därför. (Blendow Lexnova)
