Marie Tuma, tidigare domare i Högsta domstolen i Sarajevo och ny generalsekreterare för Raoul Wallenberg Institutet, berättar att de krigsoffer hon mött under sina år i Bosnien-Hercegovina finns med henne. – Trots att jag inte själv upplevt krig, har jag sett dess effekter och levt med dem i tio år.
Efter en tio år lång internationell karriär fanns det flera skäl som fick Marie Tuma, ny generaldirektör för Raoul Wallenberg Institutet, att återvända till Sverige.
– Mitt kontrakt med Högsta domstolen i Sarajevo i Bosnien-Hercegovina gick ut och jag hade blivit omvald två gånger, vilket innebar att jag suttit maximal tid. Dessutom kändes det fantastiskt att få återvända till Lund och arbeta med ett drömarbete.
Hon berättar att hon har sina rötter i Lund och att det inte kan bli bättre för henne än att få vara hemma i Lundamiljön och arbeta med mänskliga rättigheter från en svensk plattform.
– Här har jag bott och pluggat. Det är hemma för mig. Jag vill vara nära familjen och har gamla föräldrar som behöver stöd.
”Barnen har alltid följt med mig”
Marie inledde sin karriär som åklagare i Sverige och utbildade sig sedan vid Raoul Wallenberg Institutet i mänskliga rättigheter. Därefter arbetade hon som åklagare i krigsförbrytartribunalen i
Haag mellan åren 2001-2006, en naturlig följd av att jobba som åklagare i Sverige. Under sin tid där arbetade hon bland annat med åtalet mot Slobodan Milosevic.
– Jag fick mer kontakt med offren än vad man får som åklagare i Sverige där polisen har den rollen. Det var genomgripande möten som blivit minnen för livet.
– Allt var nytt. Att arbeta på engelska med jurister från hela världen, sättet att arbeta.
– Dessutom var jag ensam mamma. Mina barn följde med mig och var närvarande hela tiden.
”Det är inte bara att packa väskan för mig”
År 2006 fick hon uppdraget som internationell domare i Högsta domstolen för krigsbrott i Sarajevo i
Bosnien-Hercegovina.
– Mål överlämnades direkt dit från Haagtribunalen och verksamheten bedrevs med hjälp av både internationella och nationella jurister.
Marie menar att hon, rent känslomässigt sett, ännu inte lämnat uppdraget i Sarajevo.
– Delar av mig är kvar i Sarajevo. Den tiden har gjort ett stort intryck på mig, de människor jag träffat och de rättegångar jag medverkat i. Det är inte bara att packa väskan för mig.
Krigsoffren finns med henne
Situationen i Bosnien-Hercegovina är annorlunda men ändå nära, menar Tuma.
– Jag har en förbindelse till landet och har känt stort ansvar för Bosnien-Hercegovina. Jag har fått många vänner där och mött många krigsoffer med största respekt. De finns med mig.
Marie säger att hennes upplevelser fått henne att inse hur bra vi har det i Sverige. Trots brister har vi ändå ett fungerade system.
– Jag har blivit ödmjuk inför livet i sig och för tillvaron. Jag ser saker och ting i ett annat perspektiv. Trots att jag inte själv upplevt krig, har jag sett dess effekter och levt med dem i tio år.
Ibland upplever hon att det är svårt att hantera att svenskar klagar över vardagliga problem i Sverige.
– För ett tag sedan när jag åkte tåg var tåget försenat och var en vagn kortare, vilket resulterade i trängsel på tåget. Folk var väldigt irriterade och jag kunde inte hålla min egen irritation för mig själv. Jag sa till dem att vi åtminstone inte behöver oroa oss för att det ska börja falla bomber omkring oss under tågresan.
Större ansvar som domare än som åklagare
Tiden i Sarajevo gjorde att Marie inte bara utvecklades som människa – utan också som jurist.
– Domarrollen var relativt ny för mig. Jag utvecklades på så sätt att jag dels blev klarare och tydligare
som undervisare i och med att det i tjänsten ingick att undervisa nationella domare.
Hon berättar att en del av hennes uppdrag var att lära ut hur man tillämpar internationell rätt och hur en rättegång bör bedrivas.
– För detta krävdes ett stort mått av tålamod, vänlighet och fasthet.
I hennes tidigare roll som åklagare fattas beslut ofta. Som domare kan man sitta i rätten konstant i
två års tid.
– Att döma är inte som att vara åklagare. Åklagaren är aktiv i rättssalen men domaren är mest aktiv under överläggningen. Jag kände ett större ansvar som domare då jag dömde ut långa fängelsestraff. Dessutom var domarna prejudicerande och jag ville döma så rätt som möjligt och upprätthålla den internationella rätten.
Juristyrket handlar för Marie om rättspatos och om människors lika värde. Att hon valde att bli jurist kom inte som någon chock för hennes omgivning.
– Jag var på en reunion med min gamla gymnasieklass och de sa att det varit tydligt redan under gymnasiet vad jag skulle bli. Mänskliga rättigheter och utrikesrelationer har legat mig varmt om hjärtat länge. Det har funnits latent.
”Det går inte att deppa när maten ska lagas”
Med det arbete hon haft finns det risk för att bli överväldigad. Det är viktigt att kunna släppa jobbet, berättar hon.
– Mina barn har hjälpt mig. I och med att jag varit mamma har jag varit tvungen att lägga jobbet åt sidan. Det går inte att deppa när maten ska lagas så jag har tvingat mig själv att lämna tankarna på jobbet.
Att träffa vänner, motionera och att göra roliga saker har också hjälpt henne att koppla av. Hon säger att hon ibland känt dåligt samvete för sina barn.
– Men barnen säger att jag alltid funnits där. Jag har kanske kommit hem sent på kvällarna men jag har alltid haft telefonen med mig så att de har kunnat ringa och prata.
Gender- och Sexual violence viktiga frågor
Nu har hon fått sitt absoluta drömjobb. Hennes arbete med Raoul Wallenberg Institutet kommer att handla om flera olika saker.
– Jag kommer att leda verksamheten och fatta en mängd olika typer av beslut gällande allt från personalfrågor till riktingar för framtiden. Dessutom ska jag följa de riktlinjer som styrelsen ger mig.
Vissa frågor har extra stor betydelse för henne.
– Gender- och Sexual violence är viktiga frågor. Peace and Security, Rule of Law och mänskliga rättigheter i affärslivet, det som brukar kallas Corporate Social Responsibility, ligger mig också varmt om hjärtat. Dessutom vill jag utbilda polis, åklagare och domare i andra länder om mänskliga rättigheter.
