Det svenska systemet är inte perfekt. Det är trots allt politik inblandat, säger Andrew von Hirsch, emeriterad hedersprofessor vid University of Cambridge och förespråkare av proportionalitetsprincipen.
Hirsch är knuten till juridiska fakulteten i Uppsala som docent men är mer känd som emeriterad hedersprofessor vid University of Cambridge. Hirsch är en av världens främsta experter på sanktionsfrågor.
– Jag håller på med filosofiska frågor och frågor om proportionalitet och kriminalisering. Jag var med och utvecklade principen om proportionalitet. Den första boken i ämnet skrev jag 1966, säger Andrew von Hirsch.
Du förespråkar proportionalitet som den starkaste påföljdsteorin, varför?
– Jag tycker att proportionalitetsprincipen är rättvis. Straff innehåller klander, och därför borde straffet baseras på hur allvarligt det förövade brottet är. Annars straffar du för lite eller för mycket.
Vad tycker du är det största problemet med det svenska påföljdssystemet, med beaktande av proportionalitetsprincipen?
– Det fanns problem förut men de flesta är lösta idag. Artbrottsinstitutet är dåligt, det är inte underbyggt och det är oförenligt med proportionalitetsprincipen. Ungefär som att ”vi tycker inte om det här så vi tänker skicka människor i fängelse”. Artbrott låter oss låsa in folk trots att de inte har begått ett så allvarligt brott, det är oförenligt med proportionalitetsprincipen. Med artbrott kan du låsa in vem som helst, problemet är att institutet är odefinierat.
Hirsch håller upp ett pekfinger i luften för att visa på det godtycke som kan prägla bedömningen.
– Men det finns fler problem. Alla har problem med att straffa flerbrottslighet och återfall. Det svenska systemet är inte perfekt men det är inte dåligt, det är trots allt politik inblandat.
Hirsch förklarar att problemet med ”law and order-politik” är utbrett i både USA och England och att det i grund och botten handlar om att politiker använder straffskärpningar som draglok i politiska kampanjer. Han påpekar också att det funnits sådana exempel även i Sverige på 90-talet.
-1993 var Gun Hellsvik justitieminister. Hon bestämde att Moderaterna skulle satsa på att låsa in alla och på så sätt få röster. Hon hade en reklamfras på bussarna som löd ”de borde sitta inne så att du kan gå ut”.
Han menar att detta grundar sig på samma princip som ”three strikes and you’re out”-regeln kommer ifrån i Amerika och att detta är och har varit ett stort hot mot rättssystemet.
– Sedan var det Socialdemokraterna, speciellt Bodström, som blev väldigt högljuda, och förespråkade att vi ska straffa det ena och det andra och det är alltid en fara med det svenska systemet.
Hirsch pekar också särskilt på kriminaliseringen av sexköp som ett område som i stor utsträckning används politiskt.
-Jag är inte säker på att kriminaliseringen gör någon nytta alls. Människor som jag har pratat med säger att det den huvudsakligen bidrar till är att prostituerade slutar gå på gatan och istället håller till på platser där det finns tuffa män som slår dem och låter dem arbeta under omänskliga förhållanden.
Sveriges intresse för proportionalitetsprincipen var det som lockade honom hit.
– Den första stora utredningen i Sverige om proportionalitet var en SOU på 70-talet. Sverige var intresserat av proportionalitetsprincipen och mycket på grund av det blev jag intresserad av Sverige. 1985 blev jag gästlärare i tre månader på Uppsala universtitet. 1991 kom jag hit ännu en gång och var gästlärare. Jag tyckte att det var intressanta människor här så jag fortsatte att komma tillbaka och skrev lite saker här då och då.
Hur kommer det sig att du hamnade i Europa?
– Jag är född i Zürich, uppvuxen i Italien, England och USA. För 20 år sedan flyttade jag till England och jobbade som professor, men nu är jag professor på ett universitet i Frankfurt.
Han berättar om hur införandet av ”three strikes and you’re out”-regeln fick honom att lämna USA efter studierna på Harvard.
– Jag ville inte verka i ett land som står för sådana saker. Jag tyckte även att diskussionen i Europa var intressantare.
Hur står sig Sverige internationellt när det gäller straffrätten?
– Sverige är ett mindre land. Det finns ganska mycket kriminologiska studier i Amerika och England, en del är bra, en del är dåliga. Tyskland har de bästa criminal law dogmatiska studierna, vilket är imponerade. Svergie är ett litet men viktigt land, för här görs många bra och intressanta studier. Finland är likadant. Danmark och Norge bidrar inte alls.
Hur ser du på repressionsnivån i Sverige?
– Jag vill göra den mildare. Straffet för mord skulle jag vilja sänka, men som den politiska situationen ser ut skulle det vara omöjligt. En sak som innebär ett stort problem, och det är verkligen ett problem, är att när politik blir populistisk uppstår en press att skärpa straffen. Jag skulle vilja sänka straffen.
Hirsch menar att straffrättens politisering är ett av de största problemen inom straffrätten även om det inte är så långt gånget i Sverige.
– Effekten går nog inte att undvika, det man kan göra är att undvika att förändra till det värre och till exempel inte ge efter för krav på folkomröstningar.
Är det ur ett konstitutionellt demokratiskt perspektiv verkligen ändå inte godtagbart att medborgarna genom politikerna får bestämma straffrätten?
– Borde vi då göra det även med finanserna? Borde EU-länderna behålla EU?
Han refererar här till Tyskland på 1930-talet och påpekar att till och med diktaturer uppkommer genom folkomröstningar.
Ett problem som Hirsch inte är säker på är straffrabatten, han förklarar att han inte riktigt kommit på hur detta ska bedömas ännu.
– Proportionalitetsprincipen har inte så mycket att säga om detta. Det ska finnas en rabatt, det går inte att bara addera. Den 200:e gången jag snor en snickersbar kan jag få sitta 40 år i fängelse, det är omöjligt!
Vad avser återfall menar Hirsch att återfall kan beaktas genom en begränsad rabatt till första- andra- och tredjegångsförbrytare.
– Detta ger uttryck för en moralisk respekt och förståelse för att det är mänskligt att fela. Därefter ska brottslingen ha det straff som ursprungligen var tänkt, detta får dock inte skärpas.
Vad är bäst med den svenska straffrätten?
– En av de bästa sakerna är påföljdssystemet i Sverige, 29 och 30 kapitlet i brottsbalken. Det är en av de delar som är väl genomtänkta och systematiskt utvecklade.
Och vad är sämst?
– Om man blir åtalad för ett brott blir man inlåst på häktet en väldigt lång tid med väldigt få rättigheter och med låga kriterier för kvarhållande och det är inte bra. Jag tror att det är en av de stora bristerna. Häktning är trots allt ett frihetsberövande innan man faktiskt dömts för något och därför är det mycket viktigt att minska varaktigheten. Man borde ha strängare regler för när man får häkta och därutöver begränsa tiden för häktning. Det är ett stort problem.
Markus Jahkopson
