DEBATT – av Terfa Nisébin, jur.kand Nisébinis Juristbyrå Sthlm/Gbg
År 2008 genomfördes nya regler för arbetskraftsinvandring till Sverige. Genom de nya reglerna menade regeringen att det införs ett effektivare och mer flexibelt system för arbetskraftsinvandring som har till syfte att underlätta rekryteringen av arbetskraft från tredjeland.
Arbetsgivarens behov och bedömning av arbetskraft och rekrytering skulle stå i centrum, i jämförelse med tidigare ordning då det var en myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning. Regeringen var noga med att poängtera att det skulle säkerställas att erbjudna anställningsvillkor och försäkringsskydd för tredjelandsmedborgaren var detsamma som för arbetstagare i Sverige.
Redan ett par månader efter det att lagen trädde i kraft rapporterades det på flertal håll om kritik mot lagen.
Arbetstagare utnyttjas i många fall av arbetsgivaren. Arbetstagaren är i en del fall tvungen att betala pengar för att ens erhålla den efterlängtade blanketten om anställningserbjudande – en summa som i många fall uppgår till 100 000 – 200 000 kronor. När väl arbetstagaren är på plats i sin tjänst ändras villkoren från det som initialt angavs i anställningserbjudandet. En deltidstjänst på till exempel fyra timmar per dag blev till en ”övertidstjänst” på 12 timmar per dag. Arbetstagaren är i en del fall tvungen att betala in sin egen skatt och arbetsgivaravgift. Det dras av på arbetstagarens lön.
När arbetstagaren väl protesterar mot förhållanden hotar arbetsgivaren med att dra tillbaka tillståndet. Kvar står arbetstagaren i ett vakuum där denna varken vet ut eller in.
Allt för ofta upptäcker arbetstagaren att arbetsgivaren inte har betalat in skatt och sociala avgifter eller tecknat försäkringar. Arbetstagaren har i god tro utgått ifrån att så har skett enligt gängse praxis. Det är inte givet att alla vet vad ett lönebesked är vid ankomsten till Sverige. När den sökande söker förlängning av sitt tillstånd upptäcker migrationsverket att villkoren inte har uppfyllts. Det leder till avslag av ansökan om förlängning och ett beslut om utvisning. Det finns nämligen i det fall inget som styrker att han har varit i tjänst. I vart fall inte enligt Skatteverkets kontrolluppgifter.
Enligt min bedömning och erfarenhet finns det framförallt två problem här som omgående måste uppmärksammas och åtgärdas av den svenska regeringen.
För det första: Arbetsgivare utnyttjar arbetstagare från tredjeland på det sätt som jag beskriver ovan. Anställningserbjudandet måste ersättas av ett rättsligt bindande anställningsavtal. Det måste framgå klart och tydligt vad arbetsgivarens skyldigheter i ett anställningsförhållande i Sverige är, innebär samt vilka konsekvenserna blir om avtalet bryts.
Det som är ett brottsligt förfarande måste understrykas särskild. Detta kan med fördel informeras om i samband med att en ansökan inkommer till Migrationsverket eller när beslut om tillstånd kommuniceras till den sökanden och arbetsgivaren. Den sökande i sin tur måste få information om sina rättigheter i samband med att tillståndet beviljas – med fördel redan vid den svenska ambassaden i utlandet före resan till Sverige.
För det andra: Arbetstagaren är helt lämnad i arbetsgivarens händer och godtycke i en orimlig beroendeställning och som offer för exploatering.
Det finns idag inget skydd i lagen om arbetskraftsinvandring för arbetstagaren. Han blir lidande om arbetsgivaren inte har uppfyllt sina åtaganden. Enligt den praxis som finns idag avslås en ansökan om till exempel förlängning av arbetstillstånd om arbetstagaren inte har uppfyllt villkor gällande lön, försäkringar med mera.
Det är alltså något som åligger arbetsgivare (denna har till uppgift att betala in skatt och sociala avgifter samt teckna försäkringar för de anställda vid företaget) men som i praktiken drabbar arbetstagaren. Arbetstagaren blir lidande genom att beslut om förlängning av tillståndet inte beviljas och beslut om utvisning tas. I värsta fall kan en sökanden som ansöker om förlängning få ett avslag och ett utvisningsbeslut efter tre års arbete i Sverige – om denne inte har uppfyllt villkoren (Migrationsverket har skärpt kraven sedan januari 2012). Frågan är var skäligheten i tillämpningen ligger.
Det måste utformas ett skydd för den enskilda som har kommit till Sverige för att arbeta när arbetsgivaren har brustit i sina skyldigheter.
Det finns inget krav i lagstiftning eller förarbeten om att Migrationsverket ska kontrollera att arbetsgivaren sköter skatter, avgifter och andra åligganden. Inte heller finns några krav på att kontrollera lönsamheten eller att företaget har tillräckliga ekonomiska resurser för att anställa ytterligare personal.
Däremot framgår av förarbetena att Migrationsverket ska vara observant på att det inte handlar om skenanställningar (prop. 2007/08:147 s. 37). Det anges dock inte närmare vad som avses med skenanställning eller hur bedömningen ska göras.
Regeringen gav i februari 2009 OECD i uppdrag att utvärdera Sveriges arbetskraftsinvandringsreform. I december 2011 presenterade OECD rapporten Recruiting Immigrant Workers, Sweden.
Enligt OECD finns inga tecken på att det svenska systemet för arbetskraftsinvandring leder till sänkta löner för den inhemska arbetskraften (nej förvisso inte, men däremot är sannolikheten större att företagen hellre anställer en tredjelandsmedborgare som accepterar betydligt lägre lön än att rekrytera arbetskraft från Sverige). OECD anser dock att Sverige mer aktivt bör verka för arbetskraftsinvandring inom bristyrken och pekar på att bristande uppföljning av erbjudna löner och villkor kan utgöra en svaghet i det svenska systemet.
Arbetskraftsinvandring i sig behövs bland annat för att öka näringslivets konkurrenskraft, snabbare ekonomisk tillväxt och framförallt i områden där det finns kompetensbrist i Sverige. Det är enligt min mening en självklarhet att företagarna ska ha rätt att anställa utanför EU – oaktat om det är kusin Mohamed från Irak eller en random IT-snubbe från Pakistan.
Arbetskraftsinvandringen är en positiv reform och har många positiva inslag som gagnar näringslivet. Det ger många möjligheter till de enskilda individer som kommer till Sverige för att arbeta och för företagen som att växa.
Det är dock viktigt, i första hand enligt min mening, att säkerställa att de individer som kommer till Sverige inte far illa. Den svenska regeringen måste snabbt genomföra ändringar i lagstiftningen.
