DEBATT – av Sven Cavallin, f d rådman vid Blekinge tingsrätt
Journalister tyckes mig älska att måla världen i svart och vitt! Man vill förmedla klara och tydliga budskap – gärna då med braskande (och säljande) rubriker.
Den som försöker presentera något mera resonerande inlägg blir refuserad – slikt vill man inte ha in i bladen! Polemik ska det vara, det vill säga hugg och slag – inte något förhatligt resonerande!
Dessvärre innebär detta enligt min mening att mediefolket dels underskattar fattningsgåvorna hos sin läsekrets dels förmedlar en alltför onyanserad bild av verkligheten. Denna är ju mestadels varken vit eller svart utan snarare grå (”den gråa vardagen” talar man ju om och det är väl ändå verkligheten en journalist borde beskriva?!).
När en förundersökning läggs ned på grund av att ”brott inte kan styrkas” innebär det som kvalitetsredaktören Per Söderström påpekade i SvD den 1 december 2013 naturligtvis inte att personen som misstänkts för brott, är ”friad”. Snarare befinner sig vederbörande i en beklaglig gråzon.
Men om nu en person i en dom, som vunnit laga kraft, frikänts från ansvar av det skälet att åklagaren inte har kunnat styrka sitt gärningspåstående – är denne då också verkligen oskyldig i någon slags mera absolut mening?
Naturligtvis är det inte alltid så, men vi har utvecklat en slags fiktion av att så är fallet – kanske som ett offer på demokratins altare… Idag anses det icke rumsrent att ens antyda tvivel om en i domstol frikänd persons snövita oskuld.
Det är dock inte mer än cirka 40 år sedan som jag själv föredrog mål i skånska hovrätten om ersättning för frihetsberövande efter det att den åtalade blivit slutligt frikänd och i den lagstiftning som då gällde fanns en ventil innebärande att ersättning kunde nekas ”om skälig misstanke kvarstod”.
Det synsättet har idag frångåtts. Det innebär ju någonting i stil med att man som domare vid avkunnande av en frikännande dom skulle säga till den tilltalade: ”åklagaren har inte förmått övertyga rätten om din skuld varför åtalet ogillas. Du är frikänd – men gör för tusan inte om det!”
Mycket dumt har jag som domare nog sagt (och säkert också skrivit) – men aldrig detta…
Även om man helt frigör sig från fiktioner framstår det för de flesta sansade bedömare som tämligen osannolikt att Sture Bergwall skulle vara skyldig till ens ett enda av de mord han tidigare dömts för. Det är sin sak. Jag tycker emellertid att man från diverse håll nu alltför mycket faller till föga för den allmänna opinionen och kastar sig över den f d justitiekanslern och numera justitierådet Göran Lambertz.
Förutom mediedrevet ombeds denne – försynt men dock – till och med av HD:s ordförande Marianne Lundius och Svea hovrätts president Fredrik Wersäll med flera så kallade tunga jurister, att hålla tyst.
Trots att jag alls icke delar Göran Lambertz uppfattning i skuldfrågan och nog vill sätta ett frågetecken för grundligheten i den utredning han som JK på sin tid i viss mån självpåtaget ägnade domar gällande Sture Bergwall, menar jag dock att det tyder på mod från hans sida att i denna mediestorm agera som ”kärringen mot strömmen”…. För detta bör han respekteras. (Dock känner även jag en viss sur bismak av att han i sitt agerande talar i egen sak…)
Idag är det alltså JK som på egen hand avgör de där frågorna om ersättning till personer, vilka varit berövade friheten och sedan i slutänden blivit frikända. Jag har bristande kännedom om den praxis som utvecklats, men det här med att ”skälig misstanke kvarstår” har ju så klart utmönstrats.
Att vederbörande själv bidragit till frihetsberövandet – till exempel genom oriktiga uppgifter, torde dock alltfort ha betydelse. Hur Bergwalls tidigare erkännanden ska bedömas är en mycket intrikat fråga, som alltså lär kunna hamna på nuvarande JK Anna Skarheds bord.
Hon måste då rimligen pröva under vilka förutsättningar dessa erkännanden tillkommit. Är den uppenbart av sjukdom anfrätte Bergwall ansvarig för dessa erkännanden eller ska dessa lastas någon annan? Har någon skada egentligen uppstått eller skulle Bergwall ändock – på grund av psykisk sjukdom samt en del tillkommande brottslighet där meddelad dom icke undanröjts – ha varit berövad friheten under de gångna åren?
Ingen lätt uppgift för JK detta – i sanning!
Ett i sammanhanget allmänviktigt juridiskt problem är erkännandets betydelse i ett brottmål.
I de gamla domarreglerna, härstammande från Olaus Petri och nedtecknade på 1540-talet, men alltjämt intagna i Svea Rikes Lag, finns i punkt 16 en del ordstäv av allmän karaktär, vilka i dessa domarregler anges vara likställda med lag.
Ett av dem lyder: Känd sak är så god som vittnad. ”Känd” står här för erkänd. Innebörden är alltså att ett erkännande är att godtaga som tillräcklig bevisning i ett brottmål.
I en del rättsordningar förekommer ju att en tilltalad kan förklara sig skyldig till ett brott, vilket då befriar åklagaren från bevisbördan och medför dom på grund av erkännande. I den praxis som utvecklats i de svenska domstolarna i modern tid medför dock inte ett erkännande i sig att en fällande dom automatiskt följer.
Frånsett en del bagatellbrott torde idag gälla att ett erkännande måste – som det heter – ”stödjas av omständigheterna i övrigt”. Just den frasen är vanligt förekommande i domskälen. (NN har erkänt gärningen och erkännandet vinner stöd av omständigheterna i övrigt.)
Normalt sett handlar det i flertalet fall likväl om en mycket summarisk prövning. Jag har dock genom åren, då och då, varit med om att till och med ett klart och entydigt erkännande, som i och för sig vunnit stöd av de rent faktiska yttre omständigheterna, ändå inte har medfört en fällande dom. Det har då oftast handlat om att erkännandet kunnat befaras ha tillkommit till exempel för att skydda annan person eller för att den tilltalade av rädsla för repressalier från andra element valt att erkänna ett brott som han/hon inte har begått.
Mera komplicerat blir det när erkännanden avser mera uppmärksammade brott. Ibland tar psykiskt sjuka människor på sig brott som de icke begått.
Ofta kan sådana erkännanden avfärdas redan under polisutredningen men så är ju inte alltid fallet och säkerligen har det genom åren förekommit att människor dömts till ansvar trots att de varit oskyldiga. Sådana domar har ibland undanröjts i resningsförfaranden – initierade oftast av den dömde, som åtrat sitt erkännande, men ibland även av åklagare.
Att riva upp meddelade domar innebär stort lidande för de inblandade och naturligtvis därtill avsevärda kostnader för staten. Man hukar sig och manar till försiktighet i domstolarna…Man kan anta att domstolarna idag – i vart fall i mål om mera allvarliga brott – ställer ännu högre krav på att ett erkännande skall vinna stöd av omständigheterna än man gjorde för några decennier sedan.
På åklagarens axlar läggs då närmast att styrka sitt påstående utom allt rimligt tvivel oavsett om erkännande föreligger eller ej. Frågan är om inte denna utveckling på sikt medför ett alltför långtgående slöseri med resurser inför och vid lagföringar.
Enligt min mening bör man använda sunt förnuft vid all rättsskipning och ett erkännande bör tillmätas avgörande betydelse om det vid en allmän bedömning rimmar med den totala bild av vad som förekommit, vilken man vid en väl genomförd huvudförhandling rimligen bör ha fått klar för sig.
Min farhåga är alltså att man i svenska domstolar idag blir så rädda för att hamna i denna ”Qvicksand” att friande domslut i diverse ”erkända” mål av många ”vanliga medborgare” kommer att upplevas som alltför mycket fjärmande sig från verkligheten och därmed sakna förankring i ”det allmänna rättsmedvetandet” och det i sin tur framstår som en synnerligen olycklig rättsutveckling.
.
