DEBATT – av advokat Lars Nydell
Historiskt sett har den exekutiva makten i en stat haft stor makt över den anklagade i hur straffprocessen skall utövas. Ursprunget till att i staten skall finnas en instans som tillräckligt ger akt på den anklagades intressen, en åklagare, är en gammal fråga.
Åklagarens plikt är inte endast att bevaka lagen utan att också bevaka polisens utredning. Denna idé är hämtad från en rättsfilosof, Carl Friedrich von Savigny, som införde den i Preussen i början av 1800-talet och intogs även i svensk straffrätt.
Idén lever fortfarande, men har i tillämpningen kommit långt från den grundläggande idén om att skapa ett skydd för den anklagade i en straffprocess där den exekutiva maktens företrädare, åklagaren, har alla medel att övertyga domstolen om att den anklagade är skyldig till brott.
Jämvikten mellan åklagare och anklagad är uppenbart rubbad. Den exekutiva maktens företrädare har alla tillgängliga resurser för att driva ett mål i domstol och bakom honom står den utredande myndigheten, polisen, speciella enheter för vissa brott som till exempel korruptionsbrott och ekonomiska brott.
Inte minst har det så kallade Quick-målet visat att konstruktionen kan hota rättssäkerheten och förtroendet för domstolarna. Åklagaren har inte tid att övervaka polisens utredningsarbete. Utredningar presenteras som att den anklagade helt enkelt är skyldig. Den enskilde har till hjälp en person, den av domstolen utsedde offentlige försvaren.
Intressant och tankeväckande är att systemet har likhet med gångna tiders inquisition där förfarandet och dömandet gick hand i hand utan anpassat skydd för den anklagade. Systemet ledde till misstro mot domstolarna och ett folkligt missnöje.
Savignys idé som justitieminister i Preussen var att skapa en ny ordning som gav den enskilde skydd. Den blev verklighet i många länder.
Utveckligen i landet och i många andra länder ledde till att den exekutiva maktens företrädare, åklagaren, fått alltmer makt i straffprocessen. Idén med en självständig instans är idag präglad av en bundenhet till anvisningar från statens riksåklagare och regeringens uttalanden om rättspolitiken.
Idén om att staten och politikerna vill framföra prioriteringar av drivande av mål, som till exempel brott mot kvinnor och ekonomiska skattebrot, visar att tanken om självständig åklagarmakt mycket försvagats.
En allt större komplexitet i lagstiftningen och hänvisning till internationella konventioner har ökat tyngden för den exekutiva makten att tillräckligt utreda alla brott. En bidragande orsak är också att landet inte satsat på utbildning av poliser så att de på ett tillfredsställande sätt kan utreda svåra brott. Exemplet på alla undanröja domar i Quick-målen på grund av utredningsbrist visar om något att landets polisiära utredningsresurser inte tillräckligt utretts som adekvata för en ny tid.
Den exekutiva makten i straffprocessen, åklagaren, är numera inte oavhängig av den politiska makten, regeringen och riksåklagaren. Kontrollfunktionen och granskningen av hela processen, från polisens utredning och fram till framläggandet av saken inför domstol, blir en undantagshistoria.
I Tyskland diskuteras öppet att låta den enskilde bättre kunna kontrollera polisens utredningsarbete innan målets framlägges inför domstol och öka åklagarens ansvar för rättsstatlig ordning när målet lämnas till domstol. Det diskuteras att utseendet av åklagare skall förbehållas parlamentariska kommissioner och inte, som här i landet, den exekutiva makten. Skyddsintresset för den enskilde är viktigt.
Det finns därför viktiga skäl för att landets straffprocess måste ändras mot en utveckling med mer anpassad form i ett intresse att skapa mer jämlika förhållanden mellan åklagare och den anklagade.
