DEBATT – av Misja de Rond, jur. stud, Uppsala universitet
Nyligen hände det igen – något vi blivit tvungna att vänja oss vid: en kille friades från sexuellt tvång för att det inte var bevisat att han förstått att personen han riktat en soft airgun-pistol mot och uppmanat utföra oralsex uppfattat detta som ett hot. Ännu en dom som visar på klara hål i lagstiftningen som i dagsläget får förnuftsstridiga utgångar (Dagens Juridik 2014-04-02).
Sexualbrott är ett av de brott där kränkningen av den utsattas personliga integritet är som störst – ett brott som enligt lagstiftaren bedöms som mycket klandervärt, men som stora skaror människor verkar bemöta med en axelryckning.
Tidningen ”Brottsoffret”, nr 9 år 2009, skriver att det finns en klar korrelation mellan samhällets syn på vad som är en våldtäkt och anmälningsfrekvensen. Tydligt är att ju mer bilden av att en “riktig” våldtäkt måste vara en överfallsvåldtäkt stadfästs desto färre anmäler övergrepp. För låt oss vara på det klara med en sak: en våldtäkt är sex mot personens vilja. Oavsett hur domstolar dömer.
I den debatt som har förts om våldtäkt har fokus helt och hållet legat på lagstiftningen. Om huruvida samtycke är rätt väg att gå, eller oaktsamhet. Eller rentav båda. Och det är inte anmärkningsvärt att fokus har hamnat där när vi dag efter dag blir upplysta om absurda domar där det för läsaren framstår som uppenbart att sexet skett mot den utsattas vilja – då är det ju våldtäkt. Inte heller är det så att detta fokus är oförtjänt. Det är en extremt viktig debatt och fråga att utöva påtryck mot lagstiftaren i.
Men vi måste faktiskt prata om en sak. Vi måste prata om straffhetsen. Vi måste prata om att konsensus mellan aktiva debattörer verkar råda angående att fler dömda är ekvivalent med en lyckad lag. Någonstans här lämnas straffrättens mest elementära grundsats obeaktad: att målet inte är att inga skyldiga ska frias, utanatt inga oskyldiga ska fällas.
Självklart ska de som förövat brottet fällas till ansvar, samtidigt som rättssäkerhet för alla parter måste råda.
Men Sverige är inte ett land där politikernas roll någonsin begränsats till endast lagstiftning. Precis som att det inte går att lagstifta bort fattigdom genom att förbjuda tiggeri går det inte att eliminera övergrepp i samhället genom att endast lagstifta om det. Vi måste prata om straffrättens funktion och förmåga.
Straffrätten har många funktioner, däribland rehabiliterande. Straffrätten kommer dock aldrig att få en reparerande funktion. Den skada som sker när någon har sex med en annan person mot dennas vilja är redan skedd. Även om en dom kan kännas som en upprättelse gör den ingenting ogjort.
Därför måste vi lyfta blicken från straffhetsen och se den i samhällets kontext.
Det är inte rimligt att tillmäta straffrätten så hög tilltro på det allmänpreventiva planet. Straffrätten må ha en allmänpreventiv förmåga, men denna är mycket begränsad.
Det är inte genom att höja straffskalor som vi på bäst sätt avhåller personer från brottsliga gärningar eller brottsligt leverne utan genom att förstå och behandla roten till kriminalitet.
Högstadieskolor jobbar aktivt för att förhindra drogbruk bland eleverna genom utbildning. Samtidigt tolereras när en kille tafsar på en tjej mot hennes vilja. Varför är det så? Varför respekterar inte män andra människors personliga och sexuella integritet (endast 2 procent av dem som misstänktes för sexualbrott år 2011 var kvinnor. Källa: BRÅ)?
Lagstiftningen är viktig, men det är dags att vi utkräver mer ansvar av styrande politiker än så.
