DEBATT – av Lena Jonsson och Joseph Zamani, båda jurister som arbetar med konkurstillsyn
Konkurslagen bygger på en fall-till-fallprincip. I dagens betungande mängdhantering har detta föråldrade synsätt utvecklats till ett systemfel med svåröverskådliga konsekvenser. Utan tydliga regler om vilka som får utöva konkursförvaltning har domstolar och Kronofogdens konkurstillsyn (TSM) tvingats bygga upp informella strukturer utanför rättsordningen.
Detta får till följd att den som vill bli konkursförvaltare inte kan få en rättssäker prövning av sin lämplighet, att kretsen av förvaltare begränsats på ett sätt som lagstiftaren inte avsett och att det saknas reella möjligheter att utesluta olämpliga personer ur konkursförvaltarkretsen.
Konkursförvaltning bedrivs i dagsläget av en specialiserad krets jurister bestående av advokater och högre tjänstemän vid Ackordscentralen. Någon närmare reglering av vilka som får utöva konkursförvaltning finns inte i konkurslagen.
Konkursförvaltarkretsens omfattning vilar istället i princip uteslutande på 1979 års proposition om ändringar i 1921 års konkurslag. I propositionen räknade regeringen upp ett antal krav som i regel kan ställas på en konkursförvaltare.
Även om regeringen ansåg att konkursförvaltning i första hand skulle anförtros specialister ville man dock inte begränsa möjligheten att i undantagsfall utse någon annan till förvaltare, exempelvis en ekonom. Uttryckliga krav på att en förvaltare ska vara lagfaren avfärdades.
För den som läser propositionen torde det vara uppenbart att lagstiftarens intention var att domstolen i varje enskild konkurs skulle kunna utse en förvaltare som var lämplig för just den konkursen. I själva verket är hela konkurslagstiftningen uppbyggd med utgångspunkt i en situationsanpassad systematik. I många avseenden svarar dock inte detta förhållningssätt särskilt väl mot dagens verklighet.
I dagsläget inträffar cirka 6 000 – 8 000 konkurser per år (se Tillväxtanalys rapport Statistik 2014:02), varav ca 60 procent i de tre storstadslänen.
Med hänsyn till det stora flödet av konkurser är det på dessa orter svårt – för att inte säga omöjligt – för tingsrätterna och Kronofogdens konkurstillsyn (TSM) att förhålla sig till konkursinstitutet som om varje konkurs vore en unik företeelse. Ur dessa aktörers perspektiv är det snarare fråga om ett konstant flöde.
Detta avspeglar sig inte minst vid utseendet av konkursförvaltare. Som reglerna är uppbyggda ska tingsrätten göra en prövning i varje enskild konkurs efter hörande av TSM. Detta fungerar sällan särskilt väl i praktiken.
Hos tingsrätterna och TSM saknas det i en övervägande majoritet av konkurserna kännedom om den enskilda gäldenärens verksamhet och vilka krav som därför kan komma att ställas på konkursförvaltaren.
I de större konkursärendena har visserligen konkursen normalt föregåtts av en kontakt mellan konkursgäldenären och den tilltänkte förvaltaren. Den information som där framkommit når dock bara rätten och TSM i de allra största ärendena.
I de mindre ärendena saknar normalt även förvaltaren grundläggande kännedom om gäldenärens verksamhet. I praktiken görs därför ingen prövning av förvaltarens lämplighet inför den enskilda konkursen. Vem som blir förvaltare är inte heller i första hand en fråga om lämplighet. I realiteten handlar det mer om vilket nätverk den enskilda förvaltaren byggt upp med borgenärer och andra aktörer med koppling till gäldenären (banker, revisorer, redovisningskonsulter, likvidatorer m.fl.).
För att rätten och TSM överhuvudtaget ska kunna hantera det stora flödet av ärenden har det uppstått en ordning med informella listor över ”godkända” förvaltare.
I Stockholm har frågan hittat sin lösning genom att en person som är intresserad av att få egna förvaltarförordnanden lämnar en intresseanmälan till TSM. I korthet räcker det med att personen kan styrka att den har arbetat med konkurshandläggning i mer än fem år, varefter TSM lämnar ett generellt besked att personen är lämplig som förvaltare.
Om TSM dock skulle finna personen olämplig för uppdrag kan den trots det bli föreslagen som förvaltare av en gäldenär eller borgenär. Rätten prövar då i den enskilda konkursen, efter hörande av TSM, om personen är lämplig.
Om rätten säger nej och väljer en annan förvaltare kan TSM, gäldenären eller borgenären överklaga konkursbeslutet (dock inte den föreslagne). Om den föreslagne istället förordnas kommer denne också generellt att anses lämplig för fortsatta förordnanden.
I JK:s beslut den 6 oktober 2005 i ärende 930-03-21 fick TSM kritik för att man inte rättat sig efter ett flertal generellt formulerade hovrättsavgöranden där hovrätten, i motsats till TSM, ansåg att den berörda förvaltaren levde upp till lagkraven.
På andra orter tillämpas andra rutiner men informella listor förekommer överallt. Något lagstöd för dessa rutiner finns överhuvudtaget inte. Rätten och TSM har alltså – i avsaknad av tydliga regler och av praktiska skäl – skapat ett generellt sätt att förhålla sig till ett regelverk som är baserat på ett fall-till-fallperspektiv. Detta blir problematiskt av flera skäl.
- Det saknas rättsligt stöd för de nuvarande rutinerna varför dessas legitimitet kan ifrågasättas. Även om det har varit en absolut nödvändigt för berörda myndigheter att hitta en praktisk lösning på problemet kan det ifrågasättas om myndigheter ska behöva ägna sig åt att bygga upp informella strukturer utanför rättsordningen.
- Det saknas möjlighet för den som vill bli förvaltare att få en rättssäker prövning av sin lämplighet. I dagsläget fattas inga formella beslut. Någon möjlighet för den som vill bli förvaltare att överklaga ett beslut som rör dennes lämplighet finns heller inte.
- Det saknas möjlighet för andra än advokater och ledande tjänstemän vid Ackordscentralen att komma ifråga för uppdrag, trots att detta enligt propositionen ska vara möjligt.
- Det är högst oklart under vilka premisser en förvaltare kan nekas fortsatta förordnanden. I dagsläget ska en prövning göras i den enskilda konkursen. Men vilket bevisvärde har detta för fortsatta förordnanden? I princip krävs det att en förvaltare begår brott eller frivilligt tackar nej till fortsatta uppdrag för att tas bort från de informella listorna. Detta trots att till exempel omfattande förseningar, allvarliga och/eller upprepade jäv, överfaktureringar, bristfällig förvaltning och kränkningar mot gäldenären, en borgenär, anställda vid TSM eller rätten bör kunna ligga till grund för uteslutning ur konkursförvaltarkretsen. Det är av yttersta vikt för borgenärernas bästa och för konkursinstitutets trovärdighet att det finns klara och tydliga regler som säkerställer en kompetent förvaltarkår.
Som en lösning på de aktuella problemen har det från olika håll föreslagits att införa regler om auktorisation av konkursförvaltare (se Nils-Bertil Morgell i JT 2012/2013 nr 2 s. 514 ff., riksdagsmotionen 2012/13:C270 och Tuve Skånberg i debattartikeln ”Vi behöver ha auktoriserade konkursförvaltare” i Dagens Arbete).
Auktorisation kan vara en framkomlig väg. Utan att ta ställning till förslaget om auktorisation och formerna för detta anser vi att den nuvarande ordningen, med de oklarheter den för med sig, är oacceptabel.
Lagstiftaren bör snarast möjligen utreda hur kraven på konkursförvaltare kan regleras och hur konkurslagens fall-till-fallsystematik kan anpassas efter dagens mängdhantering.
Lena Jonsson – arbetar som jurist med konkurstillsyn, är tidigare redaktör för Handbok för konkurstillsyn och konkurstillsynens nyhetsbrev, f.d. redaktör och researcher vid flera juridiska nyhetstjänster samt hovrättsassessor vid Hovrätten för Nedre Norrland. Lena Jonsson har ingått i den myndighetsgemensamma grupp som under hösten 2013 föreslagit att konkurstillsynen ska kunna ta över administrativa arbetsuppgifter från domstolarna och Domstolsverket.
Joseph Zamani – arbetar som jurist med konkurstillsyn, är tidigare konkurshandläggare vid Ackordscentralen Stockholm, gästföreläser i obeståndsrätt vid Linköpings Universitet och är grundare av nätverket för S-jurister i Stockholmsregionen.
