DEBATT – av Per-Ola Larsson, chef för Riksskatteverkets valsektion 1969-1975 (dåtidens centrala valmyndighet)
Efter 2014 års val rådgjorde jag med läsarna i Dagens Juridik om valförrättare hade rätt tillämpat regerinsgformen och vallagen när väljaren inte hade giort i ordning sina röster bakom en valskärm enligt föreskrifterna i vallagen (Dagens Juridik 2014-09-24).
Min erfarenhet från arbetet med vallagen i samband med den partiella författningreformen 1970 visar att Justitiedepartementets jurister var synnerligen noggranna vid val av hjälpverb. Obligatoriska uppgifter vid valförrättningen uttrycktes med ”skall”. För frivilliga åtgärder valdes hjälpverben ”bör”, ”kan” eller ”får”. ”Skall” skulle användas endast för obligatoriska uppgifter.
7 kap 3 § vallagen: Väljare skall göra i ordning sina röster bakom en valskärm och därefter lämna valkuverten till röstmottagarna
8 kap 7 § vallagen: Röstmottagarna får inte ta emot valkuvert
- som inte uppfyller kraven på hur sådana kuvert skall ha gjorts i ordning[1] eller
- om väljaren inte kan styrka sin identitet.
Det är alltrså solklart att valförrättarna inte får ta emot valkuverten
- om väljaren inte kan styrka sin identitet
- om väljaren inte uppfyller kraven på hur sådana kuvert skall ha gjorts i ordning
Med stöd av de många rekommendationer från Dagens Juridiks läsare som lämnades överklagade jag valet eftersom valnämnder på Valmyndighetens rekommendation numera tar emot valkuvert som inte gjorts i ordning under total insyn från valförrättare och andra närvarande i vallokalen.
Man har utgått från ett regeringsuttalande i prop 2004/05:163, s 163, att valhemligheten är väljarens ensak.
Om hen vill röja sin valhemlighet får valförrättaren inte vägra att ta emot valkuverten enligt valprövningsnämndens tolkning i domen.
Regeringsformens 3 kap 1 §: Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val.
Den springande punkten i mitt överklagande är att den tillämpade ordningen vid röstmottagningen strider mot regeringsformens föreskrift att valet ska vara fritt.
En grundlagsföreskrift kan naturligtvis inte ändras av vanlig lag eller av ett regeringsuttalande i en proposition. Föreskriften att göra sitt fria val bakom en skärm är ingen vanlig orningsföreskrift.. Den är en garant för väljarens fria val
Skyddet av det fria valet bakom skärmen är den grundläggande principen för ett fritt och demokratiskt val. Vår demokrati bygger på rätten att garanteras ett fritt val.
För att garantera väljare och medborgare ett fritt val till Riksdagen innehåller vallagen bland annat föreskriften att väljaren ska lägga sina valsedlar i kuverten i hemlighet bakom en skärm. Bestämmelsen finns för att väljaren utan insyn ska kunna rösta på det parti hen själv vill utan att någon ska kunna kontrollera hur hen röstar.
Ingen ska känna sig tvungen att rösta på ett visst parti bara för att en person eller en grupp har förmått väljaren att lägga sina valsedlar i kuverten offentligt. Därför är det förbjudet för röstmottagaren att ta emot valkuvert som inte har iordningsställts bakom en skärm.
Hypoteser:
- En föreståndare på ett boende för förståndshandikappade personer kan tänkas vilja tvinga sina adepter att rösta på ett visst parti. Hen följer gruppen till vallokalen. De är tillsagda att rösta på ett visst parti. För att föreståndaren ska kunna kontrollera det uppmanar hen dem att lägga valsedelarna i kuverten helt offentligt och inte gå bakom skärmen. De som inte röstar enligt föreståndarens vilja utsätts senare för represalier.
- Numera kommer ett stort antal väljare från länder med andra kulturer. Där är det mannen som bestämmer hur kvinnan ska rösta. För att mannen ska kunna kontrollera att hustrun röstar “rätt” uppmanar han henne att lägga valsedlarna i kuverten så att han kan se hur hon röstar. Hon vågar då rösta enbart på det parti som mannen har bestämt.
- När föreskriften om det fria valet infördes efter ståndsriksdagens avskaffande levde vi i en kultur där husbonden bestämde över sina drängar och pigor. Storbonden ville i vallokalen se att de underlydande röstade “rätt”. För att bonden inte skulle kunna kontrollera partivalet infördes regeln att väljaren ska lägga valsedlarna i kuverten bakom en skärm.
- Föreskriften skyddar också väljarens valhemlighet för att säkerställa regeringsformens föreskrift om hemliga val.
Om väljaren vill avslöja sitt partival har hen alla möjligheter att göra det utanför vallokalen. Vallokalen är ett skyddat område för att möjliggöra fria och hemliga val. I vallokalen får hen inte rösta om valsedeln inte lagts i kuvertet bakom skärmen. Lagtexten är tydlig: Röstmottagarna får inte ta emot valkuvert som inte uppfyller kraven på hur sådana kuvert skall ha gjorts i ordning .
Eftersom vallagen föreskriver att röstmottagaren ska ta emot valkuverten först efter det att väljaren gjort i ordning sina valkuvert bakom en skärm strider det mot vallagen om röstmottagaren tar emot valkuvert som gjorts i ordning på annat ställe än bakom en skärm.
Den valordning som Valprövningsnämnden nu gjort till norm garanterar inte längre medborgarnas grundlagsenliga rätt till fria val. Därför måste nu regeringen förtydliga vallagen så att vi åter kan garantera fria och hemliga val enligt grundlagens krav.
Har då betydelsen av hjälpverbet ”skall” under senare år ändrats i svenska språket? Det finns numera en trend hos myndigheter att marginalisera betydelsen av just ”skall”.
Exempel:
Socialtjänstlagen ger bland annat särskilda skydd för barn, gamla och funktionshindrade personer – 5 kap. 1 §:
Socialnämnden ska:
- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
- bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och ungdom far illa.
5 kap 8 §: Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.
Jag menar att skall i dessa sammanhang betyder ett obligatoriskt åläggande för resp myndighet att genomföra beskrivna åtgärder. Men Förvaltningsrätten i Stockholm skriver i domar att man inte kan kräva attt en socialnämnd ska samverka med organisationer eftersom det finns så många handikapporganisationer.
Och samverkan med Landstinget sker genom att justerade tjänsteutlåtanden mejlas till landstinget som inte ens diarieför dokumenten, vilket inte blir en reell samverkan. Kammarrätten beviljar inte prövningstillstånd. Tolkningen av ”skall” överger lagstiftarens syfte med att använda hjälpverbet skall.
När huvudmannaskapet för åldringsvård och omsorg om funktionshindrade delades mellan landsting och kommun på 1990-talet förutsatte statmakterna ett nära samarbete mellan kommun och landsting och organisationer. Detta fungerar inte i praktiken – i vart fall inte i Stockholm. Följderna av detta visar sig bland annat nu.
I december 2014 ligger 1 400 färdigbehandlade äldre personer kvar på sjukhusen eftersom kommuner inte kan ge dem social eftervård.
Statistik visar att den psykiska ohälsan ökar. Det är en följd av att kommuner inte tar sitt rehabiliteringsansvar enligt 5 kap 7 § socialtjänstlagen: Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd.
1 kap 9 § vägtrafiklagen: Fordon skall på körbanan, med beaktande av den övriga trafiken och förhållandena i övrigt, framföras så nära körbanans högra kant som möjligt utan risk för säkerheten.
Denna regel ger oss självfallet inte rätt att köra till vänster. Även här uttrycker ”skall” ett obligatorium.
Vår svenska demokrati kräver fria val. Myndigheter har inte rätt att kväva lagstiftarens syfte att garantera fria val genom att bortse från tydliga föreskrifter.
Eftersom våra valmyndigheter inte förstår att ”skall” bland annat innebär att väljaren ska ha frihet att välja den valsedel hen själv önskar måste Regeringen eller Riksdagens Konstitutionsutskott ta ett initiativ så att Riksdagen kan besluta om ett lagförtydligande,
