DEBATT – av Emina Bajrić, biträdande jurist på Amber Advokater, Värnamo
Inom straffrätten ska ett strikt ansvar vara förbjudet. Det sagda är ett uttryck för en av straffrättens grundpelare. Kortfattat formulerat ska en individ således inte kunna fällas till ansvar för något brott utan att omständigheterna kring händelsen utretts.
I många fall brukar inte det besvärligaste åliggandet för domstolen utgöras av att konstatera vad som inträffat. I stället är den allra svåraste uppgiften att utröna huruvida vederbörande handlat avsiktligt i lagens mening och på det sättet ådragit sig skuld.
Med anledning av lagstiftarens frånvarande uppsåtsdefinition, har uppsåtsläran i stället utarbetats genom rättspraxis. Den svenska uppsåtsläran innefattar dels ett kognitivt och dels ett viljeinriktat element.
Inom det kognitiva elementet är det gärningsmannens kunskapsmässiga eller intellektuella föreställning som tillmäts betydelse, och inom det viljeinriktade elementet är det gärningsmannens inställning eller attityd som är av avgörande vikt för bedömningen av uppsåtet.
Det ska särskilt framhållas att det inom det kognitiva elementet handlar mycket om att fastställa hur stark tro gärningsmannen innehaft om att dennes handlande medför en viss effekt. Den form av tro som avses inom det kognitiva elementet är rationell tro, vilket innebär att tron ska vara underbyggd av skäl, och gärningsmannen ska således kunna svara på frågan om varför han tror att ett visst förhållande är på ett visst sätt.
Från den generella rättsprincipen att alla ska behandlas lika inför lagen, görs av humanitära skäl en del undantag. I Sverige finns en lång tradition av att behandla unga lagöverträdare på ett särskiljande sätt än vuxna inom straffrätten. Kort formulerat beror särbehandlingen av unga individer på den unges brist på mognad och begränsade erfarenheter. Det har även anförts att hjärnan normalt anses fullt utvecklad först vid 25 års ålder.
I dagsläget är det vid påföljdsbedömningen som ungdomar tydligast särskils från vuxna i ett straffrättsligt hänseende. Motiven bakom särbehandlingen vid påföljdsbedömningen handlar i mångt och mycket om att unga människor har en outvecklad ansvarsförmåga, att de på grund av psykologiska faktorer inte utvecklat full förståelse för andra människors intressen eller andra skyddsvärda samhälleliga intressen.
Biologiska, medicinska och psykologiska egenskaper har således motiverat lagstiftaren att särbehandla unga upp till 21 år vid påföljdsbedömningen.
Två rättsfall från HD (NJA 2004 s. 479 och NJA 2009 s. 149), som tagit upp uppsåtsbedömningen gällande 15-åringar till avgörande, har föranlett en granskning av en rad rättsfall från min sida vad gäller uppsåtsbedömningen av unga under 18 år.
Det konstaterades – i allt för många rättsfall – att ungdomars särskiljande egenskaper, i förhållande till vuxna, inte alltid tjänat som utgångspunkt vid uppsåtsbedömningen. Samma förhållande skulle aldrig kunna råda vid påföljdsbedömningen, eftersom domstolarna alltid är skyldiga att beakta åldern på alla tilltalade under 21 år vid straffmätningen.
Motiven bakom särbehandlingen av unga vid påföljdsbedömningen är dock i stora delar – om inte totalt – demsamma som vid uppsåtsbedömningen. Skillnaden ligger dock däri att rätten vid påföljdsbedömningen är tvingade att slentrianmässigt företa ett beaktande av åldern med anledning av regeln i 29:7 BrB.
Valet av beaktandet av åldern vid uppsåtsbedömningen i de granskade rättsfallen skedde dock utifrån domstolens fria skön.
Anledningen till att unga alltid särbehandlas vid påföljdsbedömningen har en enkel förklaring. Rätten har en lagstadgad skyldighet att beakta den unges ålder vid straffmätningen. Bestämmelsen om att ungdomars ålder ska beaktas vid straffmätningen står i direkt samklang med konformitetsprincipen. Lagstiftaren har således gjort gällande att det är orättfärdigt att straffa en ungdom som inte har kunnat rätta sig efter lagen i samma utsträckning som en vuxen.
Det som man rimligen kan ställa sig frågande till är varför det inte återfinns en bestämmelse som tydligt återger att den unges särskiljande egenskaper måste beaktas vid misstanke om brott. Det sagda torde i vart fall stå i närmre samstämmighet med barnkonventionens krav på barnets bästa.
En avgörande fråga som är sammankopplad med barnets bästa är hur rättsordningen ska applicera kunskap om barn från andra discipliner såsom till exempel psykologi, sociologi och medicin.
Om ett lagstadgat krav vad gäller beaktandet av den tilltalades låga ålder hade funnits i svensk rätt, torde rättssäkerhetsnivån höjts, därefter torde även mer konsekventa uppsåtsbedömningar av unga företagits av domstolarna.
En uppsåtsbedömning handlar till stora delar om en prövning av en persons kognitiva färdigheter. Med vetskapen om att ungdomar har en nedsatt eller outvecklad ansvarsförmåga på grund av olika psykologiska skäl, förbises en omständighet som skulle kunna ha avgörande betydelse vid konstaterandet i skuldfrågan när åldern inte beaktas vid uppsåtsbedömningen.
Det sagda kan således leda till sådana dramatiska konsekvenser som att den unge tilldelas ett strikt ansvar.
