REPLIK/DEBATT – av riksåklagaren Anders Perklev
Organisationerna HIV-SVERIGE, RFSL och RFSU har i ett öppet brev till mig pekat på behovet av vägledning om hur oskyddade samlag vid hivsmitta med välinställd behandling ska bedömas straffrättsligt (Dagens Juridik 2016-06-08).
Det är mycket glädjande att det numera finns goda möjligheter att medicinskt behandla hivsmitta så att sjukdomsförloppet för den smittade bromsas kraftigt och risken för att sprida smittan vidare minimeras.
Självklart är det så att denna utveckling också får betydelse för hur oskyddade samlag vid hiv-smitta ska bedömas straffrättsligt. För att straffansvar ska kunna komma i fråga i ett sådant fall krävs dels att det förelegat en faktisk möjlighet till smittöverföring, dels att samlaget från denna utgångspunkt innefattat ett icke acceptabelt risktagande.
Åklagaren har bevisbördan för samtliga omständigheter som krävs för straffansvar och måste därför noga pröva om dessa förutsättningar är uppfyllda. Åtal ska väckas endast om åklagaren på objektiva grunder kan förutse en fällande dom. Om så är fallet är åklagaren å andra sidan normalt sett skyldig att väcka åtal.
I mål som gäller risk för överföring av hivsmitta kan omständigheterna skilja sig åt mellan olika fall, beroende på bland annat om den misstänkte använt kondom, om den misstänkte haft en välinställd behandling för hivsmittan, om den misstänkte haft någon annan sexuellt överförd sjukdom och om smitta faktiskt överförts. Mot denna bakgrund är det knappast möjligt att utförda någon generell riktlinje om vilken bedömning som ska göras i åtalsfrågan.
Däremot är det mycket viktigt att åklagaren och domstolen har tillgång till aktuellt och vederhäftigt medicinskt underlag. Skulle detta underlag ge vid handen att någon smittorisk inte alls kan påvisas saknas naturligtvis förutsättningar för att väcka åtal.
Har möjlighet till smittöverföring förelegat uppkommer frågan om vad som är ett acceptabelt risktagande. I det senaste avgörandet, från 2004, slog Högsta domstolen fast att det utgör ett oacceptabelt risktagande om en hivsmittad person har samlag utan kondom, också om den hivsmittade står under behandling.
Det är svårt att dra några säkra slutsatser om hur den bedömningen förhåller sig till de lägre smittrisker som kan förekomma vid en välinställd behandling utifrån dagens medicinska kunskap. För att få vägledning i den frågan överklagade jag 2013 en friande hovrättsdom till Högsta domstolen, som dock inte beviljade prövningstillstånd utan hänvisade till 2004-års fall.
Självklart är den osäkerhet om rättsläget som nu råder inte tillfredsställande. Jag är därför beredd att verka för att ett nytt fall förs upp och prövas av Högsta domstolen så snart tillfälle till detta ges. Däremot kan jag inte i riktlinjer föregripa utfallet av en sådan prövning.
Tills vidare måste åklagarna därför utgå från den domstolspraxis som nu finns. Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Göteborg har i uppdrag att följa rättsutvecklingen när det gäller denna typ av brottslighet och kan ge stöd till åklagarna för en enhetlig tolkning av denna.
