DEBATT – av Johanna Eriksson Ahlén, migrationsrättsjurist och Alexandra Segenstedt, jurist och sakkunnig migration, Svenska Röda korset
Att den nya tillfälliga lagen ”Tillfälliga begräsningar av möjligheten till uppehållstillstånd i Sverige” (den så kallade ”begräsningslagen”), som under en treårsperiod ska ersätta utlänningslagen, kommer att få allvarliga humanitära konsekvenser har lyfts från flera olika håll.
Lagen innebär att tidsbegränsade uppehållstillstånd blir huvudregel, att möjligheterna till familjeåterförening kraftigt begränsas och i många fall helt tas bort. Den innebär vidare att en skyddsgrund helt tas bort och att de ytterst få som idag erhåller uppehållstillstånd på grund av svåra humanitära skäl försvinner.
Det står klart att våra beslutsfattare inte bryr sig om oss som varnar för att fler barn kommer att tvingas leva separerade från sina föräldrar under flera års tid eller riskera livet på Medelhavet, att tortyr- och traumabehandlingar av flyktingar kommer att gå om intet eller att integrationen kommer att påverkas oerhört negativt av tidsbegränsade uppehållstillstånd och nekad familjeåterförening.
Dessa värden tas uppenbarligen inte hänsyn till utan varningens rop om humanitära konsekvenser förefaller gå ut i tomma intet.
Inte heller verkar beslutsfattarna bry sig om vilka konsekvenser den tillfälliga lagen får ur rättssäkerhetssynpunkt. Dessa – de mest omfattande förändringarna i migrationsrätten sedan år 2005 då den nya instans- och processordningen infördes – har skyndats igenom alla instanser. Man har i brådskan underlåtit att göra konsekvensanalyser värda namnet, att låta lagen genomgå en noggrann lagstiftningsprocess liksom att möjliggöra en gedigen utbildning av anställda vid Migrationsverket och domstolar för att säkerställa att åtminstone de kvarvarande rättigheterna tillgodoses fullt ut.
Beaktansvärt är också att regeringen överlåter till rättstillämparen att i stor utsträckning fastställa lagens innehåll, liksom det förfarande som innebär att lagen i många fall kommer att tillämpas retroaktivt, eftersom den i många fall började gälla i samma sekund som regeringen presenterade förlaget genom en utlyst presskonferens.
Förslagen är dåligt underbyggda och brister i evidens, analys och rättsliga konsekvenser. Detta förfarande kan knappast anses ligga i linje med den svenska legalitetsprincipen enligt vilken en lag bland annat ska vara tydlig och dess tillämpning förutsägbar. Det känns oerhört främmande att Sverige, utifrån det undermåliga förarbetet, nu står i begrepp att införa en lag som kommer innebära så pass allvarliga och ingripande konsekvenser för enskilda, många gånger redan utsatta, människors liv.
Än mer främmande känns det efter att ha tagit del av Riksrevisionens rapport som lanserades förra veckan (RIR 2016:10) där det konstateras att Migrationsverket hanterade uppgiften att ge alla asylsökande tak över huvudet, även under den ansträngda situationen förra året, men att situationen hade kunnat klaras av bättre om myndigheten arbetat på ett effektivare och mer systematiskt sätt. Riksrevisionens granskning ligger därmed långt från de uppgifter om ”systemkollaps” – just det som använts för att legitimera framtagandet av denna nya, tillfälliga utlänningslag.
Just nu ser vi ett historiskt skifte i svensk flyktingpolitik. Genom detta skifte förlorar Sverige trovärdighet som humanitär stormakt. Det riskerar också att helt förändra samhällets syn på hur Sverige som land ska agera på flyktingpolitikens område, hur vi som land ska agera när flyktingar kommer till våra gränser för att söka skydd undan förföljelse, tortyr eller konflikter. Eller hur Sverige, både enskilt och som en del av EU, ska ta ansvar i en tid då antalet personer som tvingats på flykt är historiskt höga och de humanitära behoven är oändligt stora.
Såväl rätten att söka asyl som asylrätten är grundläggande mänskliga rättigheter och den underliggande idén är att dessa särskilt måste värnas i tider som nu, i tider då de på riktigt kan komma att utmanas. Både genom EU:s agerande i och med avtalet med Turkiet såväl som de svenska åtgärder som vidtagits genom ID-kontroller och det idag aktuella lagförslaget, urholkas den internationella rätten och dess ställning i Sverige.
Den tillfälliga lagen kan inte anses vara förenlig med Barnkonventionen, en konvention som regeringen har som ambition att göra till nationell lag. Rätten att leva med sin familj är en rättighet som skyddas av Europakonventionen.
Staters skyldigheter att facilitera och underlätta familjeåterförening fastslås i Genèvekonventionerna från 1949 och de två Tilläggsprotokollen från 1977 och gäller för familjer som splittrats genom krig och konflikt.
I Genèvekonventionerna och Tilläggsprotokoll I finns en gemensam artikel, art 1, som föreskriver att reglerna ska följas inte bara av de krigförande parterna utan av samtliga stater som ratificerat konventionerna.
Sverige har alltid siktat på att vara ett föregångsland vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Den tillfälliga lagen, som med stor sannolikhet kommer att röstas igenom i riksdagen idag, medför att Sverige inte längre kan räkna sig som ett föregångsland på det flyktingpolitiska området. Istället är vi ett land som nagelfarit EU-rätten i syfte att kunna anta regler som ger så få rättigheter till flyktingar som det bara är möjligt.
Syftet med detta säger man vara att få andra EU-länder att ta ett större ansvar. Men tror någon på allvar att detta kommer att föranleda just detta? Istället väljer alltfler länder att följa Sveriges exempel och de personer som redan tvingats på flykt är de som får betala priset. Det känns mycket, mycket sorgligt.
