REPLIK/DEBATT – av Amelia Andersdotter, ordförande Dataskydd.net och gästforskare vid Centre for Internet and Society
I en rättsstat tillmäter man domstolar den yttersta beslutande makten. I förevarande fall har EU-domstolen, Europeiska unionens högsta domstol, uttalat vad ”rätten” är i EU angående datalagring, dataskydd och privatliv.
Detta har utlyst en febril politisering av det svenska rättsväsendet som i en lång rad nyhetsartiklar, tweets och debattartiklar uttalat sig negativt om denna Europeiska unionens högsta rätt (se bland annat debattartikel av vice chefsåklagare Thomas Ahlstrand i Dagens Juridik 2017-01-10).
Det kan finnas flera skäl till att de rättsvårdande instanserna i Sverige inte vill acceptera rätten så som den är.
En av dem är att Sverige länge inte varit någon rättsstat och att domstolar i Sverige traditionellt inte haft rollen av rättens bärare utan snarare varit en sorts förvaltningsmyndighet bland andra förvaltningsmyndigheter. Sebastian Wejedal och Ottar Johansen skrev om detta i Svensk Juristtidning förra året (SvJT 2016, s. 191).
När Sverige skrev under Lissabonfördraget och EU:s stadga för mänskliga rättigheter trädde i kraft, blev EU-domstolen en författningsdomstol för Sverige. I alla fall verkar det som att EU-domstolen ser det på det sättet och vi är bundna av deras synsätt.
De rättsvårdande instanserna kanske lever kvar i det ”Erlanderska” Sverige där domstolar kan avfärdas som lekstugor. Men politikerna har, om så än av okunskap, till sist sett till att Sverige underställs sådana kontrollmekanismer som egentligen borde ha varit en konsekvens redan av att vi skrev under Europakonventionen 1952.
Det är klart att denna omställning kan upplevas besvärande men det ligger i allas intresse att Sverige är, och fortsätter att vara, en rättsstat grundad på liberala demokratiska principer och rättigheter. Förhoppningsvis kan de rättsvårdande instanserna så småningom övertyga sig om detta.
Ett annan kan vara att de rättsvårdande instanserna lever i en parallell verklighet.
Det finns nämligen inga beslutsunderlag för bestämmelserna i inhämtningslagen och lagen om elektronisk kommunikation – som nu har underkänts av EU-domstolen – som anger att åtgärderna i dessa lagstiftningar varit viktiga för sådana syften som debattörerna från åklagarväsendet och polismyndigheten anför.
Det är ren skrämselpropaganda att grova brott inte kommer att utredas – för det finns inga exempel, som någon anställd för att utreda exempel på användning av lagarna å Justitiedepartementets vägnar kunnat hitta, på att data lagrad eller utlämnad enligt bestämmelserna i de orättsenliga lagstiftningarna i Sverige varit viktiga i utredningar av grova brott.
Tvärtom har lagarna som nu underkänts av EU-domstolen använts för okynnesövervakning. Okynnet är därtill dokumenterat.
Det mest chockerande av exemplena är enligt min uppfattning det som återges på s. 277 i SOU 2015:31: övervakning inleddes mot individer som inte var misstänkta för narkotikasmuggling för att kolla om de borde vara misstänkta för narkotikasmuggling vilket de visade sig inte behöva misstänkas för.
Det som borde föranleda störst oro för de mänskliga rättigheterna – att våldsmonopolet ger sig ut på fiskeexpeditioner för att sätta dit sådana personer som de ogillar – framhålls i svenska utredningar som en dygd.
EU-domstolen har däremot inte satt något stopp för användning av hemliga tvångsmedel. Riktad övervakning kan fortfarande användas, efter föregående oberoende prövning. Även i framtiden kommer man kunna begära ut uppgifter från teleoperatörer – efter föregående oberoende prövning.
Detta borde inte ha varit en överraskning för de rättsvårdande instanserna eftersom den statliga utredningen SOU 2006:98 redan för tio år sedan observerade att både för- och efterhandsprövningar behövs för att uppfylla människorättskonventionernas krav.
Men ledarskapet för de rättsvårdande instanserna har fallerat: de rättsvårdande myndigheterna har i ökat utsträckning tillåtits verka i processlöshet, vilket inte haft några positiva effekter på deras brottsuppklarning men däremot fört Sverige längre ifrån vad som är ”rätt”.
Teleoperatörerna säger att de har lösningsförslag men Åklagarmyndigheten och polisen ser inte ut att vilja lyssna. Istället för att prata om hur man ska förhålla sig till rätten på ett sätt som gynnar alla vill de rättsvårdande instanserna föregå dialog genom att skärra medborgare och politiker med hot om arbetsstrejk: inga brottsutredningar förrän vi får som vi vill!
Kanske är det inte politiskt enkelt att ändra kårandan på de brottsbekämpande myndigheterna om de senare bestämt sig. Men landets ledande politiker – till exempel Ygeman och Johansson – bör begrunda vad som sker med rättsmedvetandet i ett land där de rättsvårdande instanserna ifrågasätter rätten istället för att upprätthålla den.
Om vi redan tror att det är ett problem att väljarkåren i allt högre utsträckning inte värderar demokratiska rättigheter och sin nästas väl och ve, kan vi anta att den situationen förvärras om man ger efter för de rättshaveristiska åklagarnas och polisernas politiska retorik?
Det tror jag. Om politikerna är så ynkliga att de inte förmår att sig säga ”Nej! Sverige är en rättsstat där de rättsvårdande myndigheterna upprätthåller och följer det som är rätt,” finns en risk att medborgarna följer dem i deras ynklighet. Risken med att försöka leda en nation, är att nationen låter sig ledas.
