DEBATT – av jur.kand Louise Roslund och tullinspektör Anna Emanuelsson
De flesta är överens om att människohandel är någonting omoraliskt. Ändå pågår människohandel på olika sätt runt om i hela världen – inte minst genom prostitution. Offren tillhör i regel samhällets mest utsatta. Att skydda dem från förtryck torde vara någonting som varje rättsstat eftersträvar.
Det finns dock olika grupper människor som är i desperat behov av pengar att de väljer att sälja sina kroppar. Gemensamt för dessa människor är att de tar smärtsamma risker som riskerar att leda till döden. En av dessa grupper har stora likheter med dem som utsätts för människorhandel – de så kallade sväljarna.
I juni 2016 påträffades en man på ett Öresundståg på väg till Malmö. Han hade svalt 131 kapslar narkotika vilka totalt innehöll 1026,4 gram heroin och 266,7 gram kokain. Renheten var av normal- och höggraden.
Om en kapsel skulle ha spruckit i kroppen hade det funnits en stor risk för att att mannen skulle ha dött. För detta uppdrag var han utlovad 1 310 euro.
Tingsrätten i Malmö gjorde bedömningen att mannen hade utnyttjats av andra och inte agerat helt självständigt. Trots detta bedömdes brottet som grovt och han dömdes till fem år och sex månaders fängelse för grov narkotikasmuggling. Detta är bara ett fall av många.
Sväljare kan vara både män och kvinnor från olika länder. Ofta är sväljaren kurir och agerar på uppdrag av en aktör inom en smugglingsorganisation. För en relativt liten summa är kurirens uppdrag att transportera narkotikan över exempelvis vissa landsgränser.
Kapslarna som sväljs kan vara närmare 8 centimeter långa och 2,5 centimeter i diameter. De kan exempelvis bestå av kondomer, hårt lindad gladpack eller tejp. De droger som vanligtvis sväljs i dessa sammanhang är amfetamin, kokain och heroin.
Förutom att svälja narkotikan händer det även att personer smugglar genom att sätta in preparaten i sin ändtarm eller vagina.
Det är inte ovanligt att sväljaren kräks upp blod under tiden han han eller hon försöker svälja kapslarna. Det händer även att sväljaren under resan inte klarar av att hålla narkotikan kvar i kroppen. Kapslarna kan exempelvis komma ut genom avföringen innan smugglaren nått sin slutdestination. Personen får då svälja om narkotikan på nytt.
För att öka sannolikheten att kapslarna stannar kvar i kroppen är det vanligt att smugglaren tar olika förstoppningsmedel i samband med att de sväljer drogerna. När kapslarna transporterats till slutdestinationen tar smugglaren ofta laxerande medel för att få ut samtliga kapslar.
Det händer dock att sväljarna tvingas att söka akut vård på grund av gastrointestinal förgiftning eller på grund av att de blivit förstoppade och inte får ut kapslarna.
Det finns idag vissa faktorer som för en sväljare kan påverka straffet i förmildrande respektive försvårande riktning.
Förmildrande omständigheter kan exempelvis vara att sväljaren är utnyttjad, hotad eller ovetande om verksamhetens organisation.
Försvårande omständigheter kan exempelvis vara att sväljaren får en relativt hög ersättning, att smugglingen är gränsöverskridande eller att sväljaren har särskild förslagenhet.
Enligt tullåklagaren Oscar Lindvall i Malmö har sväljare många gånger tragiska livsöden och är som människor redan en utsatt grupp. En fråga som aktualiseras i straffhänseende är således om man i tillräcklig grad tar hänsyn sväljarens eventuellt utnyttjade eller hotade situation. Eftersom svensk strafflagstiftning avser att vara human bör sväljarens situation till stor del kunna påverka straffet. Sväljaren bör således inte falla offer för den svenska narkotikalagstiftningen på ett obarmhärtigt sätt.
För knappt 20 år sedan var Sverige det första landet som ensidigt kriminaliserade köparens gärning i samband med prostitution. Skälet till den ensidiga kriminaliseringen var att det inte ansågs vara rimligt att också kriminalisera den prostituerade som ansågs vara den utnyttjade parten.
Till skillnad från att sälja sin kropp genom prostitution är det dock olagligt att sälja sin kropp för att smuggla narkotika. Det finns en rad betydelsefulla likheter mellan prostituerade och sväljare. Likheter med de båda förfarandena är bland annat att det är samhällets mest utsatta som utnyttjas, att det rör sig om intrång i kroppen samt att det kan innebära livsfarliga risker.
En viktig skillnad som inte bör ignoreras är givetvis att den prostituerade säljer sin kropp med risk att uteslutande skada sig själv. Det finns i dagens samhälle lättillgängligt skydd mot könssjukdomar, vilka sexköpare med relativt enkla medel kan förebygga.
Förutom en risk att skada sig själv orsakar kroppssmugglaren även en skada i samhället genom spridning av beroendeframkallande medel som i sin tur leder till hälsofara och ytterligare kriminalitet i samhället. Det kan dock ifrågasättas om sväljaren, liksom den prostituerade eller andra som faller offer för människosmuggling, har något val.
Sväljarens traumatiska öde torde vara en förklaring till varför denne är beredd att utsätta sig för den livsfarliga risk som kroppssmugglingen innebär. Det är annars svårt att förstå varför denne skulle utsätta sig för en livsfara trots de relativt små summor som finns att tjäna.
Att dessutom straffa samhällets mest utsatta med ett långt fängelsestraff är som att sparka på någon som redan ligger ner. Smugglarens chanser till ett drägligt liv minimeras då ytterligare.
Det finns vissa problem med att kunna skilja dem som smugglar frivilligt från dem som inte gör det. Det torde röra sig om en gråskala där samtliga sväljare mer eller mindre känner sig tvingade att begå brottet.
Det finns en risk att samtliga sväljare av strafflindringssyfte skulle påstå att de begått gärningen under hot eller annat tvång. Det faktum att tvånget kan vara svårt att bevisa utgör dock inte ett tillräckligt skäl för att utesluta det som en ansvarsfrihetsgrund.
Det torde vara givet att Sverige bör inta ett återhållsamt förhållningssätt avseende legalisering av smuggling. I det fall då smugglaren av särskilda orsaker i det närmaste tvingas till dessa intrång i kroppen kan det dock finnas motiv till att inta ett mer humant förhållningssätt i lagstiftningen.
Möjligtvis finns det i den svenska lagstiftningen utrymme för att införa ett skydd mot de utsatta som i det närmaste tvingas att använda sin kropp som handelsvara, oavsett om det sker inom definitionen för människohandel eller för smuggling av narkotika.
