DEBATT – av Maria Malmer Stenergard, jurist och riksdagsledamot (M)
Att det är svårt att fastställa påverkansgraden vid drograttfylleri borde inte leda till att en sådan förare kan behandlas mer förmånligt än en alkoholpåverkad förare. Jag har därför i riksdagen motionerat om att regelverket bör ses över.
Att sätta sig bakom ratten och köra bil efter att ha druckit alkohol är att riskera både sitt eget och andras liv. Detsamma gäller för den som använder sig av andra droger. Drograttfylleriet är ett växande problem.
Under 2015 anmäldes 26 100 rattfylleribrott, vilket var en minskning jämfört med 2014. Under samma år omkom 61 personer i en alkoholrelaterad olycka.
Det anmälda drograttfylleriet 2015 ökade med fem procent, jämfört med 2014, till 13 100 anmälda brott. Samma år omkom 21 personer i narkotikarelaterade trafikolyckor. De anmälda drograttfylleribrotten har ökat med 31 procent sedan 2006.
När någon gör sig skyldig till rattfylleri till följd av alkoholförtäring är det som regel alkoholhalten i blodet som avgör om brottet ska bedömas som grovt eller inte, även om andra faktorer också kan spela in i bedömningen. Om mängden alkohol överstiger 1,0 i promille i blodet eller 0,5 milligram per liter i utandningsluften brukar brottet bedömas som grovt.
Eftersom det är ett artbrott är huvudregeln att påföljden ska bestämmas till fängelse.
När någon i stället kör bil eller annat fordon under påverkan av narkotika, är det svårare att bestämma påverkansgraden. Om det kan bevisas att föraren varit avsevärt påverkad eller att det har funnits en påtaglig fara för trafiksäkerheten, så kan föraren dömas för grovt brott.
Men det finns stora bevissvårigheter i dessa fall. Konsekvensen blir att den som gjort sig skyldig till drograttfylla vanligtvis döms för brott av normalgraden. Om en förare fastnar i en rutinkontroll, utan att ha varit inblandad i en olycka, så döms han eller hon i princip undantagslöst för brott av normalgraden.
För den som kört med alkohol i kroppen är det annorlunda, där det i stället är promillehalten som avgör.
Att det är svårt att fastställa påverkansgraden ska leda till att en drogpåverkad förare kan behandlas mer förmånligt än en alkoholpåverkad förare är helt oacceptabelt.
Statistiken visar att problemen med drograttfylleri ökar. Om tillämpningen av lagstiftningen i praktiken innebär att det är förhållandevis mindre allvarligt att köra bil drograttfull än berusad av alkohol så är det att skicka fel signaler.
Regeringen bör därför snarast utreda möjligheterna att närmare låta påverkansgraden inverka på rubricering och påföljd för drograttfylleri.
