ANALYS/DEBATT – av advokaten Erik Lindtorp, Skarp Stockholms Advokatbyrå
Var ska bevisbördan placeras när det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan men det råder oenighet om överföringens innebörd? Detta är en juridisk snårskog som nu kan vara på väg att undanröjas.
Högsta domstolen beslutade den 5 juni 2017 att meddela prövningstillstånd i ett mål som rör frågan om bevisbördans placering när det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan men det råder oenighet om överföringen är ett lån eller avser betalning för ett köp (HD:s mål nr T 5183-16).
Bakgrunden är att Högsta domstolen i avgörandet NJA 1975 s. 577 fann att den som kräver betalning på grund av ett påstått penninglån i princip har att styrka sitt påstående. Av senare avgöranden från Högsta domstolen framgår emellertid att principen inte är undantagslös.
Ett exempelvis är avgörandet NJA 2014 s. 364. I det målet uttalade Högsta domstolen att principen som slogs fast i NJA 1975 s. 577 inte tar sikte på de fall då det står klart att ett belopp har förts över från en person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd.
I 2014 års rättsfall klargjorde Högsta domstolen att bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren och att de beviskrav som normalt gäller i tvistemål ska tillämpligas, dvs. att omständigheten ska vara styrkt.
Högsta domstolen motiverade bevisbördans placering med intresset av att förhindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar samt att placeringen ger större anledning för de inblandade att säkra bevisning och minskar risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts.
Underrätterna har därefter försökt tolka rättsläget i ljuset av 2014 års avgörande. En genomgång av praxis ger vid handen att hovrätternas praxis på området spretar.
Svea hovrätt har bland annat i två avgöranden från hösten 2015 prövat huruvida skälen i 2014 års avgörande även gör sig gällande i de fall då någon som mottagit ett belopp påstår att det mottagna beloppet i och för sig var ett lån men att lånet lämnats till någon annan än mottagaren av medlen (mål nr T 641-14 och T 4189-15).
I båda målen var det ostridigt att en förälder hade överfört penningmedel till sitt barns dåvarande make respektive sambo och att dessa medel hade använts till förvärv av fastighet.
Svaranden i såväl T 641-14 som i T 4189-15 bestred återbetalningsskyldighet under påstående av att överföringen var ett lån till dåvarande maken/sambon, det vill säga överförarens barn.
Hovrättens slutsatser om bevisbördans placering i ovan nämnda mål var diametralt motsatta.
I mål nr T 641-14 fann hovrätten att de skäl som anfördes i NJA 2014 s. 364 även gjorde sig gällande när mottagaren påstod att mottagen överföring var ett lån till annan än mottagaren.
I mål nr T 4189-15 fann hovrätten, tvärtom, att de skäl som anfördes i NJA 2014 s. 364 inte gjorde sig gällande när mottagaren påstod att mottagen överföring var ett lån till annan än mottagaren.
I ett annat fall har Hovrätten över Skåne och Blekinge (mål nr T 540-15) ansett att bevisbördan skulle åläggas mottagaren när fråga var om en ostridigt gjord överföring var ett lån eller återbetalning av tidigare lämnat lån och det rådde oenigheten om någon föregående transaktion överhuvudtaget ägt rum.
Svea hovrätt har i mål nr T 10795–14, där frågan gällde om ostridigt gjorda överföringar var att anses som lån eller betalning för köp av aktier, tillämpat överviktsprincipen, det vill säga att den part vinner målet som har den starkaste bevisningen, oavsett hur liten bevisövervikten är.
Det ska jämföras med att Svea hovrätt i mål nr T 9052-15 (vilket är det mål som Högsta domstolen nu meddelat prövningstillstånd i) har ansett att bevisbördan skulle åläggas den som förde över pengarna när frågan var om en ostridig överföring var att anses som lån eller betalning för köp av aktier.
Ett klarläggande är efterlängtat då den (o)ordning som råder idag inte är acceptabel.
Påstår överföraren misstagsbetalning har mottagaren bevisbördan för att mottagaren har rätt att behålla pengarna (se t.ex. punkt 14 i Högsta domstolens skäl i NJA 2015 s. 1072).
Påstår överföraren lån har överföraren bevisbördan för att det är fråga om ett lån som ska återbetalas. Men inte om mottagaren påstår att överföringen var en gåva. Då har istället mottagaren bevisbördan.
Ännu mer komplicerat blir det när någon av parterna blandar in påstående om tredje mans deltagande i ekvationen. Som framgår av redogörelsen av praxis ovan har bevisbördan placerats olika beroende på om mottagaren påstår att gåvan är till mottagaren eller om den är till tredje man.
Det är inte rimligt att bevisbördans placering ska vara olika beroende på vad parterna påstår. Inte minst för att det annars finns en risk för att parterna, av processtaktiska skäl, väljer att inte berätta sanningen för att placeringen av bevisbördan med ett annat påstående ökar möjligheterna till framgång (till exempel skulle mottagaren av en gåva kunna undvika bevisbördan genom att påstå att överföringen var återbetalning av ett tidigare lämnat kontant lån).
Den part som gör så begår visserligen mened men när det huvudsakligen är ord mot ord torde risken för att dömas för mened vara begränsad, varför den avskräckande effekten framstår som låg. Det är därför önskvärt att Högsta domstolen formulerar en generell bevisbörderegel som kan tillämpas på alla situationer.
Vad är det då som ska gälla för bevisbördans placering?
Att den som kräver betalning på grund av ett påstått penninglån har att styrka att penningmedel överhuvudtaget överlämnats/överförts till motparten torde vara självklart.
När så har skett menar jag att det mest rimliga är att bevisbördans placering övergår till mottagaren. I annat fall inbjuds mottagaren att missbruka situationen och undslippa återbetalningsskyldighet genom att helt förlita sig på bevisbördans placering och utan belägg bestrida att det är fråga om ett lån. Det rimmar också väl med Högsta domsolens resonemang i NJA 2014 s. 364.
En annan lösning som inte framstår som helt orimlig är att Högsta domstolen tillämpar överviktsprincipen. För att få en efterlängtad uniform bevisbörderegel krävs det i så fall att Högsta domstolen ändrar den praxis som fastställdes i NJA 2014 s. 364, varför den utgången framstår som mindre sannolik.
Oavsett vilken lösning Högsta domstolen väljer är ett klargörande synnerligen efterlängtat och det ska bli intressant att läsa hur Högsta domstolen resonerar när dom i mål nr T 5183-16 meddelas.
