DEBATT – av Christian Diesen, professor emeritus i processrätt, Stockholms universitet
Det kan se ut som Julian Assange håller på att vinna dragkampen mot den svenska åklagarmyndigheten när det gäller brottsmisstankarna från år 2010. Häktningen har hävts, förundersökningen ligger nere och flera av de lindrigare brott som ingick i anklagelsen har nyss preskriberats.
Det behöver dock inte vara någon nackdel för åklagaren att de mindre brotten preskriberats – omständigheterna var i några fall oklara och svårbevisade. Det kan vara en fördel att man kan koncentrera sig på den allvarligaste anklagelsen, på den påstådda våldtäkten.
Vad jag förstår är utredningen färdig i den delen, vilket betyder att åtal nu kan väckas. Sedan får man hoppas att en europeisk arresteringsorder kan få Assange till Sverige, men i värsta fall kan målet avgöras i hans frånvaro (dvs. bara med hans försvarare närvarande).
När åklagaren lade ned förundersökningen hävdades att Assanges vägran att bli delgiven misstanke och åtal utgjorde ett formellt hinder för fortsatt process. Detta är fel.
Man kan inte komma undan lagföring och straff genom att vägra ta emot skriftliga handlingar eller föredragningar från åklagare. Att det förhåller sig så är närmast en självklarhet, men det framgår också av fallet Campbell och Fell mot Storbritannien i Europadomstolen (1984). I praktiken räcker det alltså att försvararen får del av åklagarnas handlingar.
I samband med nedläggningen hävdade Assanges försvarare Per E Samuelson att den verkliga anledningen till nedläggningen var att Assange hader klarat förhöret på Ecuadors ambassad så bra att åklagarsidan insåg att det inte skulle gå att bevisa brottet. Detta är totalt fel. Assange gjorde ett mycket dåligt intryck vid förhöret. Han framstod i det närmaste som en rättshaverist i det att han ständigt återvände till den stora konspiration som enligt honom syftar till att få honom utlämnad till USA.
Det ska sägas att rädslan för utlämning inte är helt obefogad men den hör inte hemma i brottsutredningen. I den hade Assange bara att säga att det var kvinnan som tog initiativ till sex. Men det skedde ju kvällen innan den brottsmisstänkta handlingen på morgonen efter och har föga relevans för våldtäktssituationen.
I själva verket bekräftar Assange kvinnans berättelse, vilket alltså betyder att vi inte har någon bevisfråga, ingen ord-mot-ordsituation i den objektiva delen, bara en bedömning av straffbarhet att göra.
Målsäganden har en närmast panisk rädsla för aids och har inte sex utan kondom. Detta vet Assange när han på morgonen tränger in i den halvsovande kvinnan. Hon frågar om kondom men Assange skämtar bort frågan och fortsätter. Hon protesterar inte mer, skadan är redan skedd.
När målsäganden sedan går till polisen är det inte för att anmäla en våldtäkt utan i förhoppningen att polisen kan förelägga Assange att genomgå en HIV-test. Polisen uppfattar dock – helt korrekt – det kvinnan berättar som en misstänkt våldtäkt och inleder förundersökning om detta.
Nu får det anses utrett vad som hände och åklagarna kan överlämna frågan om straffbarhet till en svensk domstol. Ett åtal är väl grundat. Därmed inte sagt att det är givet att det skulle bli en fällande dom. Frågan är just denna: Kan Assanges ansvarslösa agerande också vara ansvarsfritt?
