DEBATT – av advokaten Raoul Smitt
Ett sådant synsätt och språkbruk som Leif Östling har gett uttryck för sätter fokus på vad som kan utgöra ett rättvist skatteuttag. Det är rimligt att tro att de som uppfattar sig orättvist högt beskattade har lätt att moraliskt försvara användandet av lågskatteländer och brevlådeföretag med ”vad fan får jag för pengarna”.
Östling har gett oss ett ansikte – ett ansikte som inte är förenligt med vad vi uppfattar som kärnvärdet i den svenska modellen utan just ifrågasatt den. Många kommer nu att ställa sig frågan: vad får just jag för pengarna och hur mycket försvinner på vägen genom bristande effektivitet och dålig hushållning – det finns andra länder med lägre skatter och bättre omvårdnad.
Det som måste diskuteras är följderna av den insikt vi nu mer allmänt fått om omfattningen av fusket med skatterna – mycket till följd av de grävande journalisterna. Håller den svenska modellen inte för en saklig debatt och analys är den med all sannolikhet fel och måste justeras på lämpligt sätt – knappast då med ännu högre skatter.
Det svenska skattesystemet är föråldrat och måste reformeras. Ett av flera särskilt allvarliga exempel är skillnaden i beskattning av arbete kontra kapital – en av de starkaste drivkrafterna för nyttjandet av lågbeskattade jurisdiktioner.
Ett annat är den ”massutvandring” som fortlöpande sker genom att, i princip lagligt, överföra ägandet till svenskt aktiebolag till utländskt brevlådeföretag i lågbeskattad jurisdiktion för att senare sälja aktierna utan beskattning i Sverige.
Ett tredje är att överföra äganderätten till att utnyttja varumärken till ett bolag i en lågbeskattad jurisdiktion, typ Ikea, och därigenom drastiskt minska vinsten och skattebasen i det land där konsumenten faktiskt köper varan. På den typen av skatteundandragande finns ett otal varianter, till exempel ”e-handel” från utlandet.
Reformerar vi inte vårt svenska skattesystem kommer det att implodera av egen kraft. Till det behövs politisk insikt, förnuft och mod. Sverige är numera en del av olika världsmarknader och är därför beroende av anpassning i högre grad än tidigare – även avseende skatterna.
Den nya ekonomin har möjliggjorts bland annat av den digitala tekniken. Värden motsvarande börsföretag kan rymmas på ett digitalt minne litet som ett frimärke och flyttas till utländska jurisdiktioner på sätt som nu sker, typ Malta.
Den nya ekonomin är inte bunden till antalet anställda eller omfattande investeringar i maskiner och dylikt på samma sätt som svensk industri har varit bunden till naturtillgångar som järn, skog, vattenkraft etc. Tillgången till en omedelbar världsmarknad genom den digitala tekniken skapar förmögenheter på kort tid som de klassiska börsföretagen inte har möjlighet att direkt konkurrera med.
Bara inom EU finns ett femtontal länder som direkt konkurrerar med att erbjuda bland annat svenska företag och företagare allt ifrån noll skatt och brevlådeföretag till särskilda uppgörelser innebärande väsentliga skatteförmåner.
Ett flertal länder inom Europa och EU är veritabla ”tax havens” och föregångare och modell för många länder utanför Europa. Utanför EU finns ännu fler – sammanlagt mer än ett 50-tal länder som också vill ha del av kapitalet.
Verkligheten är således konkurrens – fri rörlighet och konkurrens om de företag som kan skapa arbetstillfällen, relativt välstånd respektive att till låg skatt tillåta förvaltning av kapital etc.
Att konkurrera med länder som har världens högsta skatter, till exempel Sverige, är ett förhållande som kommer att fortgå, allt annat är att blunda för verkligheten i en värld utan gränser med fri rörlighet.
England efter Brexit till exempel, kommer att drastiskt sänka bolagsskatten för att konkurrera om företag, företagare och kapital.
USA med Trumps främsta argument ”USA first” kommer nu i december 2017 att sänka bolagsskatten från 35 procent till 20 procent och införa skattefrihet för utdelning från utländska dotterbolag med flera långtgående skattelättnader och andra incitament för företagsamhet.
Den stora politiska utmaningen är hur vi som nation skickligt skall navigera för att bäst tillvarata också svenska intressen i denna konkurrensutsatta situation utan att förlora väsentliga kärnvärden i vår svenska modell.
Sverige har varit hårt pådrivande vad gäller transparens – det vill säga utbyte av information om svenska skattskyldigas etablering och konton i utlandet men det är ingen lösning i sig, särskilt som det är lagligt och till och med önskvärt att svenska företag och företagare etablerar sig internationellt – samtidigt som Sverige inte alls kan erbjuda utländska företag och företagare samma eller motsvarande ekonomiska förmåner.
Det kommer att krävas ett väsentligt större mått av pragmatiskt handlande nu och i framtiden, eller ordning och reda, som det heter på nysocialdemokratiska. Den konkurrensen klarar inte Sverige med nuvarande system.
Men Sverige går sin egen väg. Ännu högre och avskräckande straff för dem som fuskar – och ett ingripande kontrollsamhälle – blir en nödvändighet i länder med system som är fast i tron att högre skatter är enda lösningen, särskilt i länder som redan har världens högsta skatter.
Det av finansministrar ofta framförda argumentet om bristande moral hos de som legalt utnyttjar möjligheterna visar merendels på brister i konsekvens och kausalitet.
Inom EU är motståndet i praktiken kompakt mot att slopa skattekonkurrensen – tvärtom ökar konkurrensen om företagen och de väsentliga ekonomiska och privatekonomiska fördelarna därav.
I den kontexten känns det bisarrt och som ett utslag av vanmakt att jaga svenska pensionärer som flyttat till Portugal för hälsans och värmens skull, särskilt som det saknar statsfinansiell betydelse i sammanhanget.
Det understryker också att vår interna CFC-lagstiftning hamnat i träda för att inte irritera starka krafter i EU-samarbetet som har en annan agenda – se bland annat Dagens Juridik 2017-11-09.
