DEBATT – av Vedran Latific, polis och juriststudent
Under den senaste tiden har debatten om trygghet och säkerhet i samhället ökat och är just nu ett dagligt debattämne. Bevakningsföretagen föreslår att väktare och ordningsvakter ska ta över det trygghetsskapande arbetet i samhället, någonting som kan komma att leda till motsatsen.
Justitieminister Morgan Johansson uttryckte nyligen att han inte vill se en ordning där bevakningsföretag svarar för den allmänna ordningshållningen. Trots det har precis en sådan motion varit på beredning i utskottet och Stockholms stad ansökt om ett stort arbetsområde för ordningsvakter.
Det väcks allt fler röster om ett ökat behov av bevakning och övervakning av väktare och ordningsvakter. Hänvisningar görs till att människor känner sig mer otrygga och att polisens resurser inte räcker till.
Bevakningsföretagen har också identifierat detta och genom att utnyttja den upplevda otryggheten har de intensifierat lobbandet för att samhällets trygghetskapande och ordningshållning ska överföras till bevakningsföretagen.
I Dagens Industri kan vi läsa rubriken ”Låt vaktbolagen göra Sverige säkrare” (DI 2018-01-23) och i Metro kan vi läsa ”Rikspolischefen, låt bevakningsföretagen hjälpa till att skapa trygghet” (Metro 2018-02-21).
När samhället står inför stora utmaningar är det lätt att glömma de grundförutsättningar som finns för olika verksamheter och att nödlösningar leder till fler problem. Jag ska kortfattat och icke-uttömmande försöka ge min syn på saken.
Väktare och ordningsvakter är anställda av olika uppdragsgivare som har ett behov av utökad bevakning på en viss plats, till exempel köpcentrum, krogar eller runt industrilokaler men normalt sett inte allmänna gator och torg. Väktares och ordningsvakters utbildning omfattar dessa typer av bevakning och de sköter det på ett bra och professionellt sätt, någon motsats ser jag ytterst sällan.
Men för att få behålla ett uppdrag krävs det att det finns just ett uppdrag, vilket innebär att de arbetsmetoder som ibland används kan ifrågasättas.
Jag har otaliga gånger i mitt arbete läst rapporter från väktare och ordningsvakter med följande berättelse:
”Jag observerar gärningsmannen när han går in i provrummet med en tröja. Efter någon minut kommer gärningsmannen ut utan tröjan som inte heller är kvar i provrummet. Jag följer efter honom tills han har passerat sista betalningsmöjlighet och griper honom tillsammans med min kollega som anlänt. Vid visitation hittar vi tröjan som gärningsmannen har tagit på sig under sin egen jacka. Vi tar honom sedan till lagret där vi inväntar polispatrull.”
Inget konstigt med det tänker du. Men vad är det egentligen de har gjort? De har tillfört ytterligare ett brott till svensk kriminalstatistik och redovisat ytterligare ett uppdrag till uppdragsgivaren istället för att avbryta stöldförsöket och därmed förebygga ett brott.
Det som händer härnäst är att en polispatrull måste komma till platsen, hålla förhör med parterna, överta gripandet av gärningspersonen, köra in personen till polisarrest, få klartecken av ett polisbefäl att låsa in personen och sedan skriva ett gripandeblad, upprätta en anmälan och få den godkänd av polisbefälet, skriva in förhören och ett antal ytterligare arbetsuppgifter som innebär att polispatrullen hålls borta från sitt grunduppdrag; att öka tryggheten och minska brottsligheten.
Poliserna blir låsta på polisstationen och samhället vilar i händerna på väktarna och ordningsvakterna som kan återgå till att öka kriminalstatistiken och redovisa fler uppdrag till uppdragsgivarna så att bevakningsföretagen ska kunna ta betalt.
En ökad trygghet nås genom minskad brottslighet. För att nå dit krävs inte ytterligare lagstöd till väktare och ordningsvakter. De behöver inte heller uppluckrat våldsmonopol, större områden att verka inom eller möjligheter att själva transportera omhändertagna till polisen, vilket är ett axplock av de förslag som på senare tid haglat i media från bevakningsföretagen.
Securitas Sveriges VD Joachim Källsholm skrev till och med i tidigare nämnd text i Metro att han har samma målsättning som rikspolischefen, nämligen att göra Sverige tryggt och säkert.
Detta är givetvis inte sant. Rikspolischef Anders Thornberg, jag och våra 30 000 kollegor inom svensk polis har fått det uppdraget.
Bevakningsföretagens uppdrag däremot är att tillgodose aktieägarnas krav på att leverera en lönsam verksamhet. Och utan en lönsam verksamhet skulle varken aktieägarna eller bevakningsföretagen finnas, ett krav som polisen inte har.
Skulle bevakningsföretagen inte gripa någon finns det således inget uppdrag att ta betalt för- någonting som står helt i motsats till regeringens huvuduppdrag till polisen: minskad brottslighet och ökad trygghet.
Polisens uppdrag är mångfacetterat och komplext och det kan inte utföras av vem som helst. Det är lätt att i vardagen glömma att uppdraget bygger på att dagligen gå emot de mänskliga rättigheterna som skyddar befolkningen mot bland annat kroppsliga ingrepp, frihetsberövanden och visitationer.
Möjligheterna att göra avkall på sådana rättigheter måste föregås av kvalificerad utbildning, hållas mycket restriktiva och vara förknippade med hög transparens. Det är även en del av Sveriges höga rättssäkerhet att kunna utsätta verksamheter med tvångsmedelsanvändning för kontroll av både offentlig karaktär likväl som av allmänheten genom vår rätt att begära ut information. Bevakningsföretagen är inte en del av detta.
Svensk rättsordning har ändå valt att göra avkall på ovanstående genom att ge bevakningsföretagen möjlighet till viss tvångsmedelsanvändning under specifika förhållanden och inom restriktiva områden. Det är en ordning som kan accepteras i en demokrati eftersom polisen inte har, och troligen inte kommer att få, resurser för att exempelvis bevaka ett enskilt köpcenter på heltid.
Bevakningsföretagen är då ett bra komplement, men de ska endast verka på dessa begränsade platser med begränsade befogenheter och inte på allmänna gator och torg.
En ordning där det ordningshållande arbetet sökts av bevakningsföretagen skulle primärt leda till fler vinstdrivande verksamheter men även minskad insyn och kontroll, svårare för samhället att bestämma och styra över och riskera att befolkningen blir utsatt på grund av uppdragsjakt (se stöldexemplet ovan).
Sedan har vi inte ens nämnt bevakningsföretagens avsaknad av befogenheter och arbetssätt som polis arbetar med (spaningsregister, kontroll av efterlysta, möjlighet till utlänningskontroller och initial brottsutredning för att nämna några exempel) och som krävs för att lyckas med trygghetsuppdraget. Sådana befogenheter och arbetssätt ska privat sektor inte ha tillgång till.
Det är polisen som ska finnas på gator och torg för att förebygga brott och tillförsäkra allmänheten hög trygghet. Därför tillförs svensk polis ytterligare 10 000 personer de närmaste åren vilket gör att det inte behövs någon utökning av dagens ordning för bevakningsföretagen.
Vi behöver snarare fråga oss vilka uppgifter som snarast ska återgå till svensk polis för att inte låta den allmänna tryggheten bli en vinstdrivande verksamhet.
