REPLIK/DEBATT – av Jan Rosén, professor i civilrätt med immaterialrätt, medie- och marknadsrätt som kärnområden, Stockholms universitet
En tillfällig flanör på upphovsrättens domän har sällan möjlighet att sätta sig in i egenheterna hos denna ganska knepiga privaträttsliga figur eller, än mindre, att överblicka hur den fungerar och tillämpas på marknaden i komplexa, mångfacetterade och dynamiska mediestrukturer, till exempel i nätmiljöerna.
Det är då inte helt förvånande att filosofie doktorn Jan Kallberg häromdagen skrivit ett debattinlägg om upphovsrättens tillkortakommanden, i vilket han lyckas med konststycket att faktiskt ha fel på alla punkter (Dagens Juridik 2018-09-17). Utom kanske i ett hänseende; Kallberg skriver nämligen att hans text i dagens internetbaserade samhälle ”försvinner ur minnet efter några timmar”.
Så varför bry sig om detta inlägg, som tematiskt hör hemma i det slutande 1990-talets nymornade retorik till förmån för ett ”fritt internet” och Copylefts dela-med-sig-romantik?
Det här är inte platsen för en lektion i elementär upphovsrätt. Jo, något kanske bör sägas även år 2018 om de två påståenden som nyanlända resande notoriskt brukar framhålla, så även Kallberg, som belastande på upphovsrättens debitkonto:
- att skyddstiden är för lång och
- att upphovsrättslig ensamrätt blockerar marknad och ”samhällsutveckling”.
Kritiken mot skyddstidens längd brukar grundas i det faktum att merparten av alla skyddade prestationer säkerligen inte efterfrågas något mer efter ett första utnyttjande på en marknad.
Men den ”långa” skyddstiden – som ju är sprungen ur århundraden av empiriskt baserade överväganden hos nationella lagstiftare och som uttryckts i internationella konventioner – finns där för att fånga upp de många tillfällen då efterfrågan på ett verk råkar uppstå, då en ny marknad eller nyttjandeform etableras, kanske många år efter verkets tillkomst.
Rättsskyddet för verk som aldrig efterfrågas bjuder inget motstånd. Men det är rätt och riktigt att ensamrätten fungerar när någon vill utnyttja verket i en kommersiellt relevant situation.
Upphovsrätten bygger på den rimliga grundtanken att om och när någon vill förfoga över skyddade verk så ska upphovspersonen åtminstone ha en möjlighet att få någon reveny därav, något som också ger incitament till aktion för maximal spridning och tillgängliggörande på marknader som efterhand kan uppstå.
Detta är också ett erkännande av en banal sanning, kanske inte uppenbar för alla, att litterärt och konstnärligt skapande typiskt sett är förenat med betydande investeringar i kapital och mantimmar. Produktion av film, radio och TV, kvalificerad journalistik, bok- och musikprodukter, dataspel och software och snart sagt allt inom upphovsrättens vida skyddsobjekt drar betydande kostnader som inte kan inhämtas vid verkets första entré på en marknad eller ens under några få år därefter.
Upphovsrätten (eller någon del därav) är typiskt sett det enda som kreatörer kan erbjuda finansiärer – utan en varaktig och effektiv upphovsrätt skulle modern medieproduktion helt enkelt kollapsa. För att inte tala om den eländiga kontraktuella och marknadsmässigt trassliga situation som skulle inträffa när upphovsrätten tvärdör på nyårsnatten blott några år efter skyddstidens start.
Vad gäller den andra frågan får man nog lakoniskt konstatera att upphovsrätt typiskt sett är ett kraftfullt incitament till marknadsentré för ett skyddat verk; den nyttjas inte alls till blockering av allmänhetens access. Det finns helt enkelt inga betydande exempel på det sistnämnda, något som kontrasterar mot den vulgärbild som ofta presenterar upphovsrätten som en generellt aktiverad förbudsrätt.
Utgivning, publicering, tillhandahållande sker såvida rättsinnehavaren inte därmed får säga tack och adjö till all reell kontroll över sitt verk.
Erfarenheten visar också att ett bestående rättsskydd gör det intressant att på nytt, gång på gång, presentera verk i nya sammanhang, kanske tekniskt uppdaterade, omfattade av nya förmedlingstekniker och detta under väl ordnade och reellt för allmänheten tillgängliga former. Sådant kostar, men investeringen tas om rättsskydd bjuds.
Uppenbarligen är därför den breda allmänheten en vinnare när upphovsrätten fungerar. Men också den väl ordnade licensmarknaden, som alla seriösa kommersiella aktörer gillar, baseras i grunden på en tydlig och stabil upphovsrätt.
Nyligen genomförda undersökningar visar att upphovsrättsligt baserade marknader kan värdemässigt uppgå till mellan fem och tio tio procent av BNP. Slutsatsen av detta är att upphovsrättens bidrag till ekonomisk tillväxt i samhället är milt sagt betydande.
Det finns mot den bakgrunden rentav inget riktigt gott skäl för att låta upphovsrätten klinga av ens efter nu gällande skyddstid. Men inom det internationella, regionala eller globala samfundet råder förvisso enighet om de positiva effekterna av en stark och långvarig upphovsrätt enligt gängse modell.
Låt mig också notera Kallbergs kuriösa påpekande att upphovspersoner numera har ”en myriad av möjligheter att tjäna pengar på förutom själva alstret”. Varför skulle just författaren nödgas köra taxi, komponisten bli pubrockare och konstnären mattelärare med gymnastik och bild på schemat, istället för att kunna försörja sig på sitt konstnärsskap?
Vi är alla vinnare när den upphovsrättsliga skutan håller tätt och seglar vidare.
