DEBATT – av Majeed Alnashi, advokat
Riksdagen beslutade den 11 november att öppna för återkallelse av svenskt medborgarskap. Medborgarskapet har länge haft ett starkt skydd i regeringsformen, och nu ska det i vissa fall kunna tas ifrån en person. Grundlagsändringen träder i kraft den 1 januari 2027, men inget medborgarskap kan återkallas förrän riksdagen har antagit närmare regler i vanlig lag.
Det är där debatten nu bör föras. Principbeslutet är fattat, och det som återstår är hur befogenheten ska avgränsas. Kritiken mot att Sverige får två kategorier av medborgare är befogad. Men frågan är också hur reglerna kan göras så tydliga att ingen behöver uppleva sitt medborgarskap som mindre tryggt än andras.
Den som inte begår brott behöver väl inte oroa sig?
Ett vanligt argument är att den som inte begår brott inte har något att frukta. Terrorism, spioneri och annan grov brottslighet ska naturligtvis straffas. Men svaret missar frågan. Brott hanteras redan av straffsystemet. Här gäller det vilken rättslig trygghet ett svenskt medborgarskap ska ge, och grundläggande rättigheter betyder mest just när staten går mot en enskild.
Förespråkarna har ändå ett argument som förtjänar att tas på allvar. Medborgarskap är en ömsesidig relation, menar de, och den som allvarligt skadar landet har brutit mot den. Staten måste kunna agera mot de grövsta angreppen, och det är svårt att förklara varför ett medborgarskap som vunnits genom bedrägeri aldrig skulle kunna rättas. Jag delar uppfattningen att de grövsta fallen kräver en kraftfull reaktion. Men argumentet visar att staten bör kunna agera, inte hur långt befogenheten sträcker sig eller vem som kan komma att omfattas. Den gränsen är det lagen som måste dra.
Återkallelse ska dessutom bara gälla personer med dubbla medborgarskap. Två svenskar som döms för samma brott kan därför få olika följder, och skillnaden kan bero på att en av dem fått ett annat medborgarskap genom sina föräldrar, kanske i ett land som han eller hon aldrig har besökt. Skyddet mot statslöshet förklarar åtskillnaden, men den ändrar inte att vissa medborgare kan komma att uppfatta sin tillhörighet som villkorad. Det går inte helt att undvika. Tydliga rekvisit och rättssäkerhetsgarantier kan dock minska osäkerheten.
Lagens gränser måste vara tydliga
I SOU 2026:21 presenteras två alternativa regleringar av återkallelse på grund av brott. Uttrycket ”brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen” låter tydligt i en politisk debatt men är svårt att tillämpa mot enskilda. Ska bedömningen knytas till uppräknade brott eller även till mer allmänt hållna bedömningar av samhällshotande verksamhet? Sveriges advokatsamfund avstyrkte i sitt remissvar den 1 juni 2026 förslaget i dess nuvarande utformning, bland annat avgränsningen av vilka brott som ska kunna leda till återkallelse.
Knyts återkallelse till ett visst maximistraff kan framtida straffskärpningar göra att fler brott omfattas, utan att någon har prövat om även de ska kunna kosta en människa medborgarskapet. Så bör det inte gå till. Vill man utvidga området ska det kräva ett uttryckligt ställningstagande. Och den som läser lagen ska kunna förstå när medborgarskapet kan gå förlorat, utan att behöva vänta på rättspraxis.
Beviskrav och tidsgränser får inte underskattas
Utredningen föreslår att Migrationsverket ska ha bevisbördan och göra förutsättningarna för återkallelse sannolika. Advokatsamfundet vill i stället ha ett beviskrav motsvarande det straffrättsliga: bortom rimligt tvivel. Som advokat ser jag starka skäl för mycket höga krav när staten överväger att ta ifrån någon medborgarskapet, eftersom följderna kan prägla en människas hela fortsatta liv.
Det gäller särskilt när uppgifter från förvärvet ifrågasätts decennier senare. Handlingar kan ha försvunnit, minnen förändrats och möjligheterna att kontrollera gamla uppgifter vara små. Lagen måste därför skilja mellan en uppgift som i efterhand visar sig felaktig och att någon medvetet har lämnat avgörande oriktiga uppgifter.
Utredningen har inte föreslagit någon generell tidsgräns. Ska ett medborgarskap som beviljades för trettio eller fyrtio år sedan fortfarande kunna ifrågasättas, och hur ska en rättvis prövning då säkerställas? Det måste lagstiftaren svara på. Barnen behöver dessutom ett starkt, självständigt skydd. Utredningen öppnar för att ett barns medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas på grund av en förälders handlande, vilket Advokatsamfundet också avstyrker.
Tilliten till staten är också en rättssäkerhetsfråga
I en tidigare debattartikel i Dagens Juridik, Förändringar i medborgarskapslagarna undergräver tilliten till lagstiftaren, skrev jag om förutsebarhet när kraven för att bli svensk medborgare ändras. Nu handlar det om något mer: tryggheten i att förbli svensk när medborgarskapet väl är förvärvat. För den som levt större delen av livet här, bildat familj och saknar verklig anknytning till något annat land kan medborgarskapet vara den viktigaste bekräftelsen på tillhörighet. Då krävs särskild omsorg i utformningen.
Det är också skillnad på att rätta ett beslut som grundats på medvetet vilseledande och att återkalla ett korrekt förvärvat medborgarskap på grund av brott långt senare. Det är två situationer som kräver var sin tydliga regel. Jag ifrågasätter inte statens skyldighet att skydda samhället mot allvarlig brottslighet, och det kan finnas goda skäl att ingripa mot medborgarskap som skaffats genom bedrägeri. Men sådana intressen måste vägas mot den rättssäkerhet varje medborgare ska kunna förvänta sig.
Grundlagsändringen är beslutad, och lagstiftarens kanske viktigaste uppgift är nu att bestämma var statens nya befogenheter slutar. Blir reglerna för vida, beviskraven för låga eller återkallelsen utan rimliga tidsgränser skapar vi en osäkerhet som når långt utanför den grupp lagen är avsedd för.
Om avsikten är att stärka det svenska medborgarskapets värde måste lagstiftaren också säkerställa tryggheten i att vara svensk medborgare. Annars riskerar vi att uppnå motsatsen.