”Hur är det möjligt att Dagens Juridik har två platser och så finns det inte plats för mig?”
Frågan ställdes av Aftonbladets utsända reporter under den första dagen av hovrättsförhandlingen mot företrädarna för The Pirate Bay.
Själv lyckades jag knipa en av Dagens Juridiks pressplatser genom att ta rygg på chefredaktören och slapp därför kriga med lilaklädda piratpartister om en av de sex (!) åhörarplatserna. Aftonbladets reporter hade glömt att anmäla sig till rättegången och fick därför komma in på nåder, efter att de anmälda platserna fyllts upp.
Intresset är stort för The Pirate Bay-målet även i hovrätten. Dramaturgiskt är målet något alldeles särskilt: Det gamla mot det nya; etablissemang mot uppstickare; kontroll mot anarki. Det är också ett mål som, det är jag övertygad om, kommer att betraktas som en vändningspunkt i frågan om hur juridiken bör förhålla sig till den digitala revolutionen.
Sedan internets genombrott under 1990-talet har rättssamhället successivt fått rita om sina kartor för att anpassa sig till ett nytt samhälle. Inställningen har varit att inträdet i informationssamhället inte innebär något paradigmskifte, i alla fall inte för juridiken. Bit för bit kan kartorna anpassas till verkligheten, har tanken varit. Förtal är förtal även på webben. Ett anbud är ett anbud även om det kommer via e-post. Ett bedrägeri är ett bedrägeri även om det sker över Blocket. Grundinställningen att i grunden inget är nytt har visat sig förvånansvärt framgångsrik.
Saken är dock den att samhället i grunden är förändrat, eller kommer att förändras. Från förstaparkett på The Pirate Bay-rättegången skrev jag korta kommentarer på Twitter om de små händelser som tillsammans utgör en rättegång – rättsligt, men även mänskligt. (Rättegångar är många små berättelser, snarare än en stor. Det passar Twitter där man som mest får 140 tecken på sig. Twitter är inte juristanpassat – jag behöver femtusen tecken för att beställa en kopp kaffe!)
Jag skrev att de tilltalade gott kunde ha satt på sig en slips. Den tilltalade svarade inom några minuter, från datorn uppsatt på de anklagades bänk, att slipsar fick honom att tänka på strypsnaror. Jag skrev att det tycktes som att det fanns en öppen spis bakom de tilltalade i hovrättens säkerhetssal. Piratpartiets ordförande kommenterade att det hade varit trevligt om man kunde tända brasan i samband med åklagarens sakframställan som utgjordes av en film eftersom det inte kunde bli bättre med både brasa och film.
Under eftermiddagen chockade Expressens unga reporter de twitterföljande juristerna genom att dra igång en live-sändning från rättegången via Bambuser, vilket alltså innebar att rättegången tv-sändes över internet (en sändning som dock lades ned i princip omedelbart). Och under hela dagen kommunicerades det flitigt från rättegångssalen, från såväl de tilltalade som deras supportrar, på såväl svenska som engelska.
Hela världen kunde därmed följa förhandlingsdagen. Rättare sagt: Hela världen kunde följa förhandlingen så som den framstod för de tilltalade och några uppkopplade personer på åhörarplats. Det påverkar naturligtvis bilden av rättegången. Rättens institutioner kan i och för sig, åtminstone tills det når kritisk massa, ignorera de intryck som t.ex. en rättegång ger. Det viktiga är att det går rätt till. Men en sådan inställning håller inte hela vägen. Det är inte bara viktigt att en rättegång går rätt till, det är också viktigt att den ser ut att gå rätt till. Och på sikt påverkas de rättsliga processerna av hur de uppfattas – även rättsordningen behöver måna om sitt anseende.
De nya kommunikationsmöjligheterna utmanar även på ett mer konkret plan. Expressens reporter må ha kommit på bättre tankar efter att ett sus gick genom luften då hans sändning drogs igång. Men att komma förbi kameraförbudet i domstolarna är idag en smal sak för den som så skulle önska. Ordningsfrågor av nytt slag aktualiseras i morgondagens rättegångar. Är det okej att de tilltalade raljerar kring åklagarens tekniska inkompetens under pågående förhandling? Är det acceptabelt att de tilltalade sprider ut uppgiften att målsägarombudet somnat? Om det inte är okej – vad ska vi göra åt det?
The Pirate Bay-målet utmanar föreställningar om hur juridiken bör förhålla sig till de förändringarna i informationsmönster, eller, för att uttrycka det på ett fundamentalt plan, relationen mellan regler och kommunikation. Dynamiken i ett brottmål som The Pirate Bay-målet är helt annorlunda än tidigare. Alla mål är inte The Pirate Bay-målet, men tillräckligt många kommer att vara det för att det kan finnas skäl att fundera över om den digitala revolutionen fordrar helt nya kartor, snarare än små förändringar i de kartor vi redan har.
Kanske är det dags att fundera över om det behövs en genomgripande anpassning av brottsbalkens regler, istället för att lappa med straffrättsliga regler i en peronsuppgiftslag här, en BBS-lag där. Kanske behövs det en skadeståndslag som tydligare tar ställning till att ärekränkningar i digitala sammanhang kan ge upphov till särskilda överväganden. (Hur förhåller sig skyldigheten för skadevållaren att vid ärekränkning låta publicera domen till förtal på en blogg?) Kanske behövs det, som i nuläget också utreds, en teknikneutral yttrande- och tryckfrihetslagstiftning.
En i grunden förändrad kommunikation kanske kräver i grunden nya synsätt, alltså. Sådant kan man fundera över under en rättegångsdag i hovrätten där en av de frånvarande tilltalade, som enligt uppgift låg sjuk i Kambodja, på Internet skriver: ”Thank God for Twitter, otherwise I would have missed my own trial”. Och de funderingarna tilltar snarast av att det senare, också under pågående förhandling, meddelas från en av de andra tilltalade att meddelandet från Kambodja, i själva verket, var falskt.
Mårten Schultz
