Enligt demokratins mest grundläggande princip så är juridik resultatet av politik som i sin tur är resultatet av allmän opinionsbildning. Dessa tre element är intimt länkade till varandra i ett demokratiskt kretslopp där alla som vill kan delta och påverka.
Den sista länken, alltså den mellan juridiken och opinionsbildningen, framstår dock som död materia hos en förbluffande stor andel jurister. Detta är märkligt av framförallt två skäl; för det första är det hos just juristerna som kunskap och insikt finns om både lagstiftning och rättstillämpning. För det andra är det onekligen så att många jurister, mellan skål och vägg, har väldigt starka åsikter som de dock väljer att avkunna inom det egna skråets slutna väggar. Att vara en del av den massmediala debatten anses ju, som bekant, ofint i vissa juristkretsar.
Detta är djupt olyckligt – i synnerhet eftersom en vanlig missuppfattning hos jurister är att deras frånvaro i debatten möjligtvis drabbar media men inte dem själva. Problemet är dock att en torftig nyhetsrapportering och andefattig debatt kring viktiga rättsfrågor i själva verket skadar både juridiken och juristkåren.
Den allvarligaste effekten är att en alltför stor del av allmänheten idag uppfattar juridik som någon form av isolerad företeelse och obegriplig kvasivetenskap som man i värsta fall måste ta tag i om man hamnar i trubbel – ungefär som om det vore en obehaglig rotfyllning eller svampinfektion som man drabbas av tillfälligt. Att förstå att exempelvis stora delar av civilrätten och den offentliga rätten i själva verket är en lika ständig som naturlig följeslagare i ens vardag är inte att tänka på. Ännu mindre att juridiken faktiskt är ett logiskt system som ingår i det demokratiska kretslopp där man själv är en kugge.
De gånger juridiken som system lyfts fram i strålkastarljuset handlar det således ofta om att någon ”har hamnat i kläm” – alltså fallit offer för denna obegripliga kvasivetenskap. Eftersom några helhjärtade pedagogiska försök att förklara situationen sällan görs så är risken överhängande att de som har haft kontrollen över skruvstädet, alltså juristerna, hamnar i dålig dager. De inte bara uppfattas som, utan framställs också som, fyrkantiga paragrafryttare utan förankring i det som man i de breda leden brukar kalla för verkligheten. Detta har givetvis sina förklaringar och innan man låter tanken löpa iväg för att hitta syndabockar så bör man betrakta problemet ur en praktisk synvinkel.
Alltså: Jurister tycker att det är krångligt att försöka förklara komplicerade juridiska frågor för journalister som ändå inte förstår. Hur ska ett rättsutlåtande på 20 sidor kunna komprimeras till en nyhetsartikel eller några uttalanden i TV? Stringens och exakthet går ju förlorad – för att inte tala om kontrollen över materialet! Och just denna är, som bekant, helig för många jurister.
Journalisterna, å sin sida, tycker att det är krångligt att försöka förstå stora rättsprinciper. Orsaken är att de tror sig veta att deras läsare, i bästa fall, är intresserade av de rent materiella delarna av en rättsprocess – i varje fall så länge dessa kan sättas in i ett emotionellt sammanhang som kan ge en hyfsad ”story”. Den mediala dramaturgin lägger nämligen en oproportionerligt liten vikt vid det som till stor del är juridikens väsen; strävan mot en i det närmaste matematisk rationalitet. Därmed får rättsgrundsatser och ”stora” juridiska principfrågor, som till exempel rättssäkerhet, ofta ge vika när ”fel” person har friats för ”fel” gärning. Och så vidare.
Problemet ligger alltså i synapsernas bägge ändar och handlar, som så mycket annat vid mänskliga tillkortakommanden, om kommunikationsproblem. Det är dock min absoluta övertygelse att juristkåren, med lite pedagogisk talang och en insikt om medias villkor, skulle kunna lyfta även rättsligt intressanta principfrågor högt upp på den mediala dagordningen. Orsaken är enkel: ett av journalistikens mest grundläggande verktyg finns naturligt inbyggt i juridiken; principen om transparens och förutsägbarhet – det vill säga det faktum att både lagstiftning och rättstillämpning SKA påverka väldigt många människor. Därmed har den ett oavvisligt stort allmänintresse. När detta grundläggande publicistiska kriterium är uppfyllt så handlar det i princip uteslutande om hur frågan paketeras, eller om man så vill; presenteras.
Att få journalister att sätta sig in i, låt säga, normgivningsmaktens konstitutionella principer kan framstå som en omöjlig uppgift (faktum är att alltför få jurister är insatta i frågan). Detta är i högsta grad märkligt eftersom just normgivningsmakten är så grundläggande för det som journalister normalt ägnar så mycket tid åt – nämligen offentligt maktmissbruk. Sveriges egen nestor på området, den numera avlidne professorn Håkan Strömberg, har ju dessutom så förtjänstfullt pekat på hur både regeringar och myndigheter utfärdar förordningar och föreskrifter med, milt uttryckt, högst tveksam delegation i lag och grundlag.
Nu invänder den påläste juristen att just normgivningsmakten är ett dödfött exempel eftersom regeringsformens så kallade uppenbarhetsrekvisit i praktiken omöjliggör processande på den grunden. Men det är just det som är poängen med länken mellan juridiken och den allmänna opinionsbildningen; det som måhända är knepigt att ro i land juridiskt kan med både fördel och resultat lyftas upp i media som det problem som det de facto är. Vid de tillfällen då både lagstiftning och rättsstillämpning har blivit tillräckligt vansinnig, och detta har upprört tillräckligt många människor genom medias rapportering, så brukar ju politikerna inte vara sena med att prata om lagändringar. Och det är då som det demokratiska kretsloppet har gått hela varvet runt. Låt inte ett förlegat skråtänk beskära er rätten att bli en del av den processen.
STEFAN WAHLBERG
