Nu har jag i omgångar förklarat för både brittisk och amerikansk media att jag inte tror att det finns någon konspiration bakom våldtäktsanmälan mot Julian Assange. Jag har också fått förklara hur det svenska åklagarväsendet fungerar, hur sexualbrottslagstiftningen är uppbyggd och vilka beviskrav som ställs in sådana här fall i Sverige.
Det internationella intresset för Assange-fallet är enormt – om möjligt ännu större än för Pirate Bay-målet. Skillnaden är att det nu handlar om traditionell straffrätt och inte om komplicerade och tidigare oprövade immaterialrättsliga frågor. Man kan med fog påstå att den svenska rättsstaten har världens alla argusögon riktade mot sig i Assange-fallet – såväl från främmande statsmakter som från internationell massmedia. Kommer då detta att påverka hur ärendet hanteras? Alla vet att man måste svara nej på den frågan men att svaret egentligen är ja.
Fallet är onekligen rättsligt knepigt, vilket inte minst framgår av de diametrala slutsatser som tre svenska åklagare kom fram till inom loppet av bara några dagar. När grunderna för såväl dessa som framtida beslut i ärendet väl läggs fram i dagens ljus så lär det bli de långa knivarnas natt om inte allt visar sig vara logiskt och korrekt underbyggt. Starka krafter, från alla håll, kommer inte att missa ett tillfälle att offentligt saluföra sina åsikter om den svenska rättvisan.
Hur har man då skött sig hittills? Framför mig har jag ett internt polis-PM som upprättades två dygn efter det att Julian Assange blev anhållen och efterlyst – alltså precis då det svenska rättsväsendet hade hamnat i den globala medieorkanens öga. PM:et är skrivet av den polis som, helt ovetande inför vad detta senare skulle utlösa, tog emot de båda kvinnorna när de kom in på Klara närpolisstation den 20 augusti i år. Exakt varför PM:et är upprättat är oklart men en kvalificerad gissning är att polismannen har fått order om att dokumentera exakt vad som hände just med tanke på det rabalder som händelsen utlöste.
Enligt PM:et ”ville kvinnorna prata och få lite råd om två tidigare händelser där de var lite osäkra på hur de skulle gå vidare”. Polisen skriver att hon rådgjorde med både stationsbefälet och enheten för familjevåld innan hon kontaktade jouråklagaren. Hon avslutar PM:et med orden ”alla jag pratade med var rörande överens om att det rörde sig om våldtäkt”. Minst tre poliser och en åklagare gör alltså samma bedömning. En av dem, jouråklagaren, anser dessutom att bevisen är så starka att hon beslutar att anhålla Julian Assange på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Och här kan det vara värt att stanna upp en sekund.
Framför mig har jag också polisanmälan och det första målsägandeförhöret som hölls samma dag. Anmälan skrivs in i polisens system klockan 16.11 och förhöret påbörjas tio minuter senare – alltså klockan 16.21. Förhöret pågår därefter fram till klockan 18.40. I sammanhanget är det värt att notera att jouråklagaren fattar sitt beslut om att anhålla Julian Assange klockan 17.00 – alltså när det återstår en timme och fyrtio minuter av förhöret.
Såväl åklagarens bedömning av bevisläget som hennes beslut att tillgripa det starkaste tvångsmedel som lagen medger måste således ha vilat på ett ofullständigt underlag. När jag frågar ett antal åklagare om saken så går uppfattningarna isär. Några är pragmatiska och säger att ”så brukar det gå till när man har jouren” andra blir betänksamma och säger att detta verkar ”märkligt” eller till och med ”osannolikt”. Ett något oortodoxt svar går ut på att ”så här brukar poliserna hantera information till jouråklagarna”.
Oavsett om det handlar om slentrian, ett systemfel eller ett enskilt misstag så är den här typen av hantering givetvis inte särskilt hedrande för den svenska rättvisan. Det faktum att en chefsåklagare mindre än ett dygn senare beslutade att lägga ned förundersökningen – så vitt känt eftersom hon ansåg att gärningen ej var brott – visar dessutom att det handlar om en ovanligt komplex materia. Att en överåklagare ett par dagar senare återupptar undersökningen får om möjligt saken att framstå som ännu mer komplicerad. De frågor som världen med fog kan ställa sig är: vad krävs egentligen för att man ska bli anhållen och efterlyst för våldtäkt i Sverige? Och hur kan rättsväsendets företrädare göra så olika bedömningar?
Vad som nu händer i förundersökningen rent materiellt är höljt i dunkel. Vi vet däremot att uppfattningarna mellan Julian Assange och överåklagare Marianne Ny går isär när det gäller hans tillgänglighet för förhör, vilket för övrigt är grunden för den häktning och begäran om utlämning som nu är aktuell. Däremot vet ingen i nuläget om ärendet kommer att sluta med åtal och, ännu mindre, hur utfallet i så fall blir i domstol. Ödesfrågan om en eventuell vidareutlämning till USA kommer dessutom att ställa hela ärendet på sin allra yttersta spets.
En sak är i varje fall klar. Oavsett vad som händer så kommer fallet att underkastas en granskning som ytterst få svenska sexualbrottsärenden tidigare har varit utsatt för. Det svenska systemets rättssäkerhet, oväldighet och integritet kommer att behöva passera ett nålsöga som sannerligen förpliktigar. Detta kan i och för sig vara nyttigt – inte minst eftersom det handlar om den typ av mål där det svenska systemet, bevisligen, har havererat alltför många gånger tidigare.
STEFAN WAHLBERG
