Trovärdighet är ett ömtåligt kapital. Men ett viktigt sådant i diskussioner och debatter. Vi vet alla att viktigare än vad som sägs är vem som säger det. Den med högt trovärdighetskapital har alltså en fördel i offentliga diskussioner.
För en vecka sedan påstod förre straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud i Dagens Nyheter att en färsk HD-dom får till resultat att ”det blir omöjligt att fälla någon för sexövergrepp på barn”.
”Prejudikatet uppställer beviskrav som inte kommer att kunna uppfyllas annat än i undantagsfall. I de allra flesta fall av sexuella övergrepp mot barn kommer möjligheten att få den skyldige åtalad och dömd till ansvar att vara utesluten – i praktiken en avkriminalisering.”
Eller mer rakt på sak: Högsta Domstolen ger pedofiler gräddfil i rättssystemet. Ett av de vidrigaste brott vi kan tänka oss har i praktiken avkriminaliserats, påstår Leijonhufvud frankt. Hon går tom så långt att hon hävdar att det är lika bra att bespara utsatta barn en rättegång. De kan ändå inte vinna och de har redan lidit tillräckligt.
Det är ett oerhört påstående. I Sveriges största morgontidning. Av en fd professor i straffrätt. Fundera på hur folk reagerar på det!
Och den okunnige undrar förstås: Är det sant?
Det är en diskussion ovanför huvudet på oss vanliga dödliga men den berör oss i högsta grad. Många är mycket intresserade av de här frågorna. Vissa är direkt berörda.
Borde vara intressant diskussionsämne i juristkåren således.
Hennes artikel skjuter särskilt in sig på justitierådet Göran Lambertz. Eftersom han varit referent i målet och tidigare varit initiativtagare till rapporten ”Felaktigt Dömda” är det hans fel att det blivit så här, enligt Leijonhufvud.
Roade mig med att göra lite sökningar på nätet för att se hur artikeln uppfattats av bloggare och opinionsbildare på amatörnivå – dvs det vi i medierna kallar ”allmänheten”.
Ser i princip två motsatta läger: De som säger sig värna om barn å den ena sidan, och de som säger sig värna om rättssäkerheten å den andra.
De här lägren idkar skyttegravskrig och påstår att den andra sidan är ond. De barnvänliga uppfattar Göran Lambertz och Högsta Domstolen, ja, hela rättsväsendet, som fiender. Leijonhufvuds artikel är en bekräftelse på det man hävdat länge. Att rättsväsendet är till för män. Inte för kvinnor och barn.
Man kan förstås vifta bort en sån ståndpunkt med argumentet att den inte är seriös. Men den drivs med eftertryck av opinionsbildare som Katarina Wennstam och Liza Marklund. För att nämna några.
På den andra kanten drivs också en politisk agenda. Här hävdas med skrikiga tonfall på diverse fora och bloggar att det sitter massor av oskyldigt dömda män i våra fängelser . Män som dömts till fängelse för sexuella övergrepp bara för att de är män. Den här gruppen befinner sig i medialt underläge i förhållande till den första. Den är nämligen inte lika trovärdig i offerrollen.
Det kan alltså vara en förklaring till att den är så högljudd.
I Dagens Nyheter har Leijonhufvuds påståenden hittills mött motstånd från en redaktör på Infotorg, en brottmålsadvokat samt Lambertz själv. Hans svar är emellertid ett icke-svar:
”man brukar inte försvara sin dom mot kritik eller offentligt polemisera kring de frågor som domen behandlar. Denna princip följer jag, åtminstone så länge det inte blir outhärdligt.”
Jag tycker inte det räcker. Fler domare borde ge sig in i diskussionen och diskutera svårigheterna med bevisvärderingen i sådana här mål. Gärna med konkreta exempel ur verkligheten. Inom journalistiken talar man om ”exemplens makt”. Det är exemplen som konkretiserar teoretiska frågeställningar.
Att en brottmålsadvokat och en redaktör för Infotorg kritiserar Leijonhufvuds påståenden är begripligt. Men hur är det med domarkåren? Varför så tyst?
Det här är ju en mycket viktig fråga för domstolsväsendets trovärdighet. Och många tror på det som står i Dagens Nyheter. Särskilt om det skrivits av en juristprofessor.
Några utgångspunkter för ytterligare diskussion kunde vara:
Menar Madeleine Leijonhufvud att vi inte ska tillämpa principen ”bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig döms” i barnsexmål. Är alltså beviskraven för höga endast i dessa mål? Men inte i andra?
Eller menar hon att HD-domen har skärpt beviskraven i barnsexmål så att de numera ligger högre än i andra mål? Och därför borde sänkas.
Vad menar hon egentligen? Hon kritiserar att begreppet ”utom rimligt tvivel” efter HD-domen blivit liktydigt med ”med säkerhet fastställt”.
Ja. Och?
Finns det inga domare – eller rättsvetare – därute som är villiga att plocka upp den kastade handsken? Eller handduken,
”Den här typen av öppna, omfattande diskussioner om värdefrågor är ju nya för oss. Men från rättsväsendet finns tyvärr för närvarande inget att hämta. Där har man kastat in handduken. ”
Påstår Leijonhufvud provokativt.
Frågan är: Har man?
Ville Carlström
