Den norske författaren Erland Loe har kallats Norges motsvarighet till Nick Hornby. Hans bok Doppler, som jag läste i somras, behandlar något han kallar ”duktighetssyndromet”.
Loes karaktär Andreas Doppler flyr till skogs efter att ha fått ett kraftigt slag mot huvudet i ett fall från cykeln. I skogen sitter han och funderar över hur duktiga alla människor måste vara och på hur hans liv varit fyllt av duktighet. Till sin fasa inser han att även hans tonåriga dotter redan gått förlorad åt duktigheten. Högsta betyg i alla ämnen, ambitiösa karriärplaner och besatt av Tolkiens böcker till den milda grad att hon lärt sig alvspråket.
Min första reaktion när jag läste om Dopplers dotter var irritation. Vilket ”alvspråk”? Tolkien uppfann faktiskt flera språk. Hans referens till ett alvspråk skapade förvirring, menade han quenya eller sindarin?
Nästa reaktion var chock. Jag insåg att jag var en kopia av hans dotter, bara tio år äldre. Högsta betyg i alla ämnen, ambitiösa karriärplaner, besatt av Tolkien. Jag var drabbad av duktighetssyndromet, visade alla tecken och dessutom bristande sjukdomsinsikt. Det var mig den där boken handlade om.
Idag, sju månader senare när jag precis börjat som uppsatspraktikant på advokatbyrån med stort A, kommer jag återigen att tänka på Loes bok. För första gången erfar jag nämligen något som brukar kallas konsultångest.
Många jurister jag pratat med upplever uppriktigt att de har svårt att slappna av när det är lugnt på jobbet, när de har något som liknar normala arbetstider och utrymme för ett liv utanför yrkeslivet. Innan jag påbörjade min praktik tänkte jag på hur tacksam jag var för alla vänliga råd jag fått om att det går upp och ner och att man måste njuta av de lugna perioderna när det väl kommer. Skönt, tänkte jag. Åtminstone ett träsk som jag inte kommer gå ner i.
Efter en vecka på en affärsjuridisk byrå är jag redan körd. Jag känner mig värdelös när jag går hem tidigare än mina hårt arbetande och fantastiskt kompetenta kollegor som jag är så lyckligt lottad att få arbeta med.
Ett exempel. Förhandlingarna i en långdragen tvist har precis avslutats och efter det att sista mötet är avklarat tittar min praktikhandledare upp på mig och säger vänligt:
– Nej men din dag är nog slut nu. Han ler.
Hjälp, ska jag gå nu? tänker jag med lätt panik. Klockan är ju bara halv fyra. Jag måste ha gjort något fel. Eller är det ett test? Typ att jag ska insistera på att vara kvar för att visa hur intresserad och engagerad jag är?
Jag tittar upp på min handledare igen. Han ler fortfarande vänligt och upprepar:
– Gå hem du så ses vi imorgon.
Jag mumlar något obegripligt till svar och lägger sedan till:
– När vill du att jag ska vara här imorgon?
– Det bestämmer du själv, svarar han.
Men vad fan.
Sedan fattar jag. Frihet under ansvar. Jag gillar det.
Det är då jag inser att jag likt förbannat drabbats av konsultångest. Detta har hänt trots att jag lagt Claes Langenius kloka ord från hans podcast på Dagens Juridik på minnet om att njuta av de lugna perioderna, att faktiskt våga gå hem vid halv fyra en dag när det är lugnt och dessutom göra det med gott samvete. Nästa vecka sitter du kanske till elva på kvällen.
Men trots alla tips och vänliga ord från kollegor sitter jag kvar på kontoret och känner mig inte nöjd förrän jag är den sista som släcker lampan på fredagskvällen. Konsultångesten måste alltså komma från mig själv och är inte något som byrån skapar. Att vara duktig är min drog.
Vi är många i min årskurs på Stockholms universitet som börjat känna oss bra skoltrötta. Efter åtta terminer vill folk ut i verkligheten, slippa studentekonomin, sunkiga heltäckningsmattor i biblioteket och universitets nedklottrade toaletter. Framför allt är många väldigt trötta på studieångesten och tentaångesten, att aldrig kunna vara riktigt ledig utan hela tiden känna att man skulle kunna läsa mer och vara bättre förberedd.
Men jag börjar tro att den ena ångesten bara kommer att ersättas av en annan. Konsultångesten blir studieångestens förlängda arm. Under studietiden lever man med pressen att man alltid borde plugga mer och i yrkeslivet ersätts den känslan av att man alltid borde jobba mer.
Tro mig. Ge Dopplers duktiga dotter tio år till och jag lovar att hon kommer sitta som konsult på en advokatbyrå.
