Idag har jag varit på en muntlig förhandling som offentligt biträde för föräldrarna i ett LVU-mål, gällande omedelbart omhändertagande av deras barn – ett viktigt mål.
Jag tog mitt arbete på största allvar, tog in underlag, talade med mina klienter och förberedde mig inför en prövning i sak – Förelåg grund för omedelbart omhändertagande eller inte?
Dessvärre insåg jag ganska snart i rättssalen att jag syntes vara den enda av närvarande jurister som hade intresse av att ta mina klienter och deras uppgifter på allvar.
Eller rättare; egentligen hade jag redan innan den muntliga förhandlingen fått en fundering i och med ett samtal från en jurist vid förvaltningsrätten som meddelade att det inte var lönt att åberopa vittnen i detta skede, eftersom ordförande ej ansåg att detta skulle vara behövligt ”Och det är ju inte heller säkert att vittnen kommer att anses behövliga vid den framtida förhandlingen angående beredandet av vård”, sa hon. ”Nehej, okej”, svarade jag fundersam.
Förhandlingen var utsatt till kl. 13 och det var också då som målet ropades på. Mina klienters tolk var 4 minuter sen när ordförande besvärat frågade om det verkligen var nödvändigt med tolk. Jag förklarade att jag ändå kunde gå och se efter om han fanns där utanför, han hade ju trots allt blivit kallad. På detta suckade motpartens biträde djupt och menade att det knappast var nödvändigt med tolk – det hade ju inte behövts någon tolk för föräldrarna innan förhandling.
Medan vi ändå väntade någon minut suckade ordförande över mina inlagor. Jag hade skickat in ett antal i hast eftersom inlagorna inkommit dagen innan förhandling. ”Jag har i vart fall försökt sortera ut”, ursäktade jag mig. ”Du skulle ha sorterat mer”, svarade ordförande mulet.
10 minuter sen infall sig tolken i vart fall på plats och förhandlingen kunde ta sin start.
Närvarande var jag, mina klienter; föräldrar till omhändertaget barn, barnets biträde, den omhändertagande myndigheten, deras ombud samt ordförande och föredragande.
Så började jag tala. Motpartsombudet tog ganska snart av sig sina glasögon och himlade övertydligt med ögonen mot rådmannen, något han därefter skulle ha för vana att göra resten av förhandlingen när jag tog till orda.
Därpå var det utfrågning. Jag ställde frågor till mamman som grät medan hon gav sina svar. Då ser jag samtidigt hur socialnämndens representant och dennes biträde sitter försjunkna, intensivt mumlanden med varandra – De lyssnar inte. De tittar inte ens mot min klient.
Därpå ställde jag mina frågor till pappan, som också han var mycket ledsen när han gav sina svar. Återigen mumlade socialnämndens representant och dennes biträde, tittade på varandra och verkade inte intresserade överhuvudtaget över vad jag och min klient kunde tänkas sysselsatta med.
Barnets biträde redogjorde därpå lite kort för sitt telefonsamtal med jourhemsmamman. Hon hade däremot varken träffat eller talat med barnet, 7 år.
Sedan var det då dags för min plädering. Liksom under förhandlingen i övrigt sökte jag nu febrilt i mina fina, genomtänkta anteckningar för att försöka korta ner och sammanfatta snabbt. – väl införstådd med att ingen syntes lyssna på mina klienters argument och jag ville försöka bespara dem synen av de närvarande juristernas fullständiga ointresse; suckarna och ögonhimlandet och de mumlande diskussioner vid sidan av.
Beslutet blev naturligtvis till mina klienters nackdel. Och så blir det ju ibland. Men processen som jag nyss varit del av, gjorde mig beklämd.
Jag öppnade dörren ut och min uppfattning var att det helt enkelt inte hade skett någon prövning – att jag och mina klienter lika gärna inte hade behövt bemödat oss besväret med att åka dit.
På vägen därifrån kände jag mig matt. Jag hade verkligen ansträngt mig inför målet – men för vad?
Och en obekväm känsla liksom pockade på mig. Känslan av att de jurister som hade varit närvarande i rättssalen, på något vis hade varit som förnärmade, liksom irriterade, över att jag faktiskt hade tagit de två föräldrarna på allvar. Som om de förväntade sig att också jag borde ha varit ointresserad och redan innan prövning överhuvudtaget ägde rum, sett utgången som självklar.
Men sedan gick jag förbi en kiosk i solskenet och köpte mig en bit choklad och tänkte, lättad, att: ”Nej, så illa kan det så klart ändå inte vara.”
Anne Svensson, Juristjouren
