Läs- och skrivkonsten är utbredd. Det goda i detta ifrågasätts sällan. Skriftlig form krävs i många sammanhang, inte minst i juridiken. Detta har många fördelar.
För den som lever i informationssamhället måste dock analysen om vad som är bra och dåligt fördjupas. Text skapar svårigheter. Orsakerna är flera.
Ofta blir det helt enkelt för mycket. Att formulera sig tar tid och det som skall skrivas hinns inte med. Alla är heller inte bekväma med att skriva. För en del är det svårt, för andra nära nog omöjligt. Ibland leder detta till att texter blir ofärdiga. Skrivandet skapar stress.
Också läsandet kan vara problematiskt. En del texter är besvärliga att förstå, några är obegripliga och åtskilliga är för långa. Även antalet texter skapar problem, tiden räcker inte till. Tydligt är också att vissa texter inte förtjänar att läsas och att många överhuvudtaget inte borde ha skrivits.
Det sistnämnda är ett växande problem. Även de som inte har något att säga skriver. Gruppen som skriver utan innehåll är stor och flitig, produktionsvolymen imponerande. Tekniken gör det också möjligt att obegränsat sprida meningslös text.
Problemen visar sig både i stort och smått. Totalt uppskattas upp till 90 % av alla e-postmeddelanden vara spam, i absoluta tal flera miljarder meddelanden per dygn.
Texter som inte lämpar sig för läsning finns också inom juridiken. Även sådant som ser gediget ut kan vara obegripligt. Förarbeten, lagparagrafer och kommentarer kan alla bjuda segt motstånd. Strategidokument, tentamenssvar och rättsutredningar kan trots stor ordrikedom utmynna i intet. Avsevärd tid måste läggas ned på att ta del av sådant som inte hör till saken, genomgång av upprepningar, försök att fylla i överhoppade tankeled respektive tolka ofattbara sammanblandningar av stort och smått.
För den som dagligen möter juridiska texter förvärras situationen. Texterna blir fler och även antalet dåliga texter ökar. Att mer skall hinnas med och att fler skribenter anmäler sig är några förklaringar. En fråga är emellertid om inte också juristutbildningen bör klandras.
Under utbildningen ägnas omfattande möda åt att förstå gällande rätt. Att tolka och sammanställa juridiska textfragment är en central uppgift. Tillfällena att utveckla det egna skrivandet är dock få. Texternas tekniska utformning diskuteras sällan och strukturerna tas i stort sett för givna. Klart är också att resurser saknas för att komplettera utbildningen i dessa avseenden. Att introducera fler skrivövningar och ge individuell kritik när kursomgångarna omfattar 250 studenter låter sig inte göras utan omfattande omprioriteringar.
Situationen är paradoxal. På sikt kan bättre skrivförmåga minska de förståelseproblem som uppenbarligen ägnas stor möda. Att utbildningen nära nog ensidigt fokuserar på det senare momentet, hur mottagaren bör hantera vad som i praktiken ofta är undermåliga texter är irrationellt.
Förmågan att skriva och att kritiskt analysera texter bör ges större uppmärksamhet. Uppgiften är central, för den enskilde juristen och för den juridiska domänen som sådan. Alternativen är ökad förbistring, minskad effektivitet och ytterligare marginalisering.
Peter Wahlgren
