Min lättsamt hålla krönika om straff och retributiv rättvisa (DN 13/4 – 2011) lyckades locka ut Christian Dahlman, professor i allmän rättslära, i den debatt där jag aldrig sett honom tidigare. Dahlman är kritisk mot krönikan och det får han förstås vara. Men det finns ett litet problem. Han har uppenbarligen inte läst den.
Det är inte så ovanligt att jag kritiseras för saker som jag inte sagt eller skrivit. När jag tänker på det sker det nog oftare än att jag kritiseras för det som jag faktiskt sagt. Men det blir extra snöpligt när en tidigare ljusskygg kollega lämnar de akademiska gömmorna för att slänga sig in i en debatt med kniven framdragen bara för att konstatera att kritiken bygger på en bristfällig läsning. Surt, sa räven.
Så här skriver Dahlman: ”Schultz sympatiserar starkt med retributivismen. Enligt Schultz är det ”självklart” att retributivismen står för den riktiga uppfattningen. Schultz sympatiserar så starkt med retributivismen att han avslutar sin krönika med att säga att det är ”konstigt” att det finns människor som inte inser denna självklarhet. Att Schultz inte kan få ihop bättre argument än så är beklagligt. När en professor gör ett inlägg i den offentliga debatten förväntar man sig att inlägget skall höja kvaliteten i debatten.”
Låt mig vänta med att återgälda den avslutande elakheten och först säga något om innehållet i kritiken. Min krönika innehåller ett (tillspetsat och kortfattat) försvar för tanken att straff bäst kan förklaras av en särskild rättviseuppfattning – retributiv rättvisa – som innebär att straff i grunden är moraliskt motiverat: Vi straffar för att vi anser att vissa beteenden förtjänar att bestraffas. (Andra rättsliga företeelser kan förklaras utifrån andra, kompletterande rättviseuppfattningar: Socialförsäkringsrätten kan förklaras utifrån distributiva rättvisetankar och förmögenhetsrätten kan förklaras utifrån korrektiva, eller interaktiva, rättviseprinciper.) Min korta text tar bara upp några positiva argument för retributiva förklaringar. Det är till skillnad från vad Dahlman verkar anta inte en debattartikel utan just en krönika. I en krönika får man plats med ungefär en idé. Jag skriver således inget om vad jag anser om alternativa, instrumentella förklaringar av straff, vilket man får intryck av när man läser Dahlmans text. Jag tycker inte att det de instrumentella förklaringarna är befängda – jag tycker dock att de har ett sämre förklaringsvärde än rättviseförklaringar. Det finns andra missvisande passager som är värre.
Till att börja med påstod jag inte att teorin om retributiv rättvisa var självklar, även om jag i och för sig tycker det. Jag skrev att teorin ”i många rättssystem [är] så självklar att den betraktas som en banalitet.” Självklarheten finns inte hos mig. Jag uttrycker en iakttagelse. Iakttagelsen är inte bara min. Så här sags det i inledningen till avsnittet om straff i Stanford Encyclopedia of Philosophy ”The concept of punishment — its definition — and its practical application and justification during the past half-century have shown a marked drift away from efforts to reform and rehabilitate offenders in favor of retribution and incarceration. Punishment in its very conception is now acknowledged to be an inherently retributive practice, whatever may be the further role of retribution as a (or the) justification or goal of punishment.” (Min kurs.)
Så långt för självklarheten. Denna Dahlmans slarviga läsning kan man ha överseende med, men det finns en som är värre. Dahlman påstår att jag skrivit att det är konstigt att inte människor inser denna självklarhet. Det är detta påstående som får Dahlman att dra fram knivarna. Men påståendet är inte mitt. Det är Dahlmans eget. Det återspeglar inte heller vad jag anser.
Min krönika avslutas på följande sätt: ”Det enda det [mitt argument] säger är att straff är moraliskt motiverat. Och det enda konstiga med det argumentet är att denna självklarhet uppfattas som konstig.” Om man läser meningen med litet mindre blodtörstigt sinne än Dahlmans så ser man att vad jag säger är att det är konstigt att mitt argument uppfattas som konstigt. Jag säger inte att det är konstigt att andra människor har andra uppfattningar än jag. Felläsningen är avslöjande. Av någon anledning letade Dahlman efter ett argument att slå ned på och när han inte hittar det så hittar han på det. Ganska oseriöst.
I allmänhet brukar jag inte svara på substanslös kritik. Jag har blivit beskylld för att ingå i en global judisk konspiration, för att vara feminazist, för att underskatta ”hotet från mångkulturalismen” och för att vara kommunist – och nu tittar jag bara på den senaste veckans ström av invektiv. Skulle jag svara på alla märkliga angrepp skulle jag inte hinna med något annat. Men det som fick mig att vakna till litet i slutet av Dahlmans text var det logiska felslutet. Det känns inte riktigt bra i magen när jag ser att en professor i allmän rättslära inte kan skilja på ett påstående om egenskaperna hos ett argument och ett påstående om egenskaperna hos alla argument. Basics, liksom.
Eftersom temat är retributiv rättvisa borde möjligen en replik avslutas med ett reciprokt bemötande av Dahlmans ovan citerade gliring. Ett av de vanligaste missförstånden om retributivism är att den förutsätter ”ett öga för öga”. Det hade kanske varit fyndigt att anspela på detta missförstånd om innebörden av retributivism och avsluta med att svara med samma mynt som Dahlman. Men jag avhåller mig från det. Jag vänder storsint andra kinden till.
