I februari damp den ner. Den 1100 sidor tjocka långtidsutredningen (SOU 2011:11) som bland annat innehåller förslag på förändrade regler inom anställningsskyddet. Förslaget innebär i korthet att turordningsreglerna, omplaceringskravet och återanställningsrätten avskaffas. I stället införs ett system med uppsägningsavgifter vars storlek ökar med den uppsagdes anställningstid. Inspiration har sannolikt hämtats från andra europeiska länder där turordningsbegreppet ofta är främmande. Istället tillämpar exempelvis engelsmännen en ordning som kallas redundancy payment som påminner om utredningens förslag.
Att vår arbetsrätt ibland är lite udda jämfört med flera europeiska länder brukar bli särskilt tydligt då en koncern, som har driftställen runt om i Europa, funderar på om exempelvis tillverkningen skall flyttas från ett land till ett annat. För sin beslutsprocess skickar koncernen ut ett frågeformulär ut till ett antal advokatbyråer i Europa där advokaten ombedes redovisa kostnaderna för en nedläggning. Klienten brukar ofta förvånas över det svenska systemet när det går upp för denne att en lönekostnaden vid nedläggning av exempelvis en fabrik inte kostar någonting annat än lön under uppsägningstiden samt eventuellt kostnaden för att främjandelagen i och för sig kan bromsa upp processen. I detta exempel finns ju ingen turordning att ta hänsyn till. Det är som bekant i situationer där arbetsgivaren, som inte lyckas få till en avtalsturlista med facket, gör avsteg från turordningen som det kan bli kostsamt.
I den mån utredningens förslag inte går igenom tycker utredarna i vart fall att regeln om att få undanta två personer från turordningen ska gälla alla företag och inte bara de med tio anställda eller färre.
Hur skulle uppsägningsavgiften finansieras då? Den del av finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen som sker via arbetsgivaravgifterna ersätts av uppsägningsavgiften som arbetsgivarna betalar till försäkringen för varje uppsägning. På så sätt skulle de arbetsgivare gynnas som säger upp få anställda, medan de som säger upp många anställda missgynnas.
Denna aspekt av den nya avgiften skapar incitament för arbetsgivare att ta hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna av uppsägningar. Utredarna påstår att förslaget totalt sett inte innebär högre avgifter för arbetsgivarna, bara att avgifterna skiljer sig åt
mellan olika arbetsgivare beroende på antalet uppsägningar. Det bör även noteras att själva betalningen av avgifterna inte nödvändigtvis måste ske direkt vid uppsägningstillfället utan kan ske under en längre period.
Utredningen föreslår också att göra den svenska arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk eftersom en frivillig försäkring riskerar att leda till en situation där endast personer med en hög arbetslöshetsrisk väljer att bli medlemmar. Sysselsatta som räknar med att ha en stark position på arbetsmarknaden kan av strategiska skäl välja att avstå från medlemskap i vetskapen om att de senare kan bli medlemmar om deras arbetslöshetsrisk ökar. Det senare är ett scenario som har blivit mer troligt i och med den tillfälliga förkortningen av medlemsvillkoret till sex månader som genomfördes under den senaste lågkonjunkturen. För att avgifterna ska kunna finansiera en betydande del av kostnaderna för försäkringen krävs att de försäkrade är medlemmar under en längre tid. Utredarna menar vidare att medlemstalen i a kassorna skulle vara högre om inte kommunernas försörjningsstöd fanns som ett yttersta skyddsnät. Risken för att ett snedvridet medlemsurval ska uppstå är huvudskälet till att arbetslöshetsförsäkringen i de flesta andra länder och övriga svenska socialförsäkringar är obligatoriska.
Vad beträffar anställningsformer konstaterar utredningen att Sverige är det land inom OECD som har den största skillnaden mellan hur strikta regelverken är för tillfälliga anställningar och tillsvidareanställningar. Med andra ord är den svenska arbetsmarknaden extremt tudelad. Å ena sidan måste företagen följa relativt strikta regler som skyddar anställda med tillsvidarekontrakt. Å andra sidan har de stora möjligheter att använda sig av tillfälliga anställningar I Sverige har anställningsskyddet reformerats marginellt under de senaste 25 åren. Tillsvidareanställda har omfattats av samma regelverk under hela tidsperioden, medan det blivit allt enklare att anställa tidsbegränsat.
Vad tycker arbetsmarknadsparterna då? Intressant nog är det ganska livat i båda lägren. Vare sig fack eller arbetsgivare är särskilt entusiastiska. Svenskt Näringsliv tycker att förslaget kommer att försvåra för företag att omstrukturera då de bara ser kostnader. Och fackförbundet Metalls ordförande Stefan Löfvén säger att Metall absolut inte kommer att acceptera uppsägningsavgifter istället för turordningsregler. Han säger sig dela arbetsgivarnas syn, att det kan komma att leda till en tröghet i omställningar.
För egen del måste jag instämma. Vid en total nedläggning utgår lön under uppsägningstid med 1-6 och ibland upp till 12 gånger månadslönen. Vid en partiell driftinskränkning är det mycket vanligt att arbetsgivaren vill göra avsteg från turordningen och ändå tvingas ingå individuella överenskommelser med dem som berörs och dessa ersättningar kan som bekant uppgå till så mycket som 32 gånger månadslönen. Om det inte är fråga om att arbetsgivaren helt lägger ner sin verksamhet eller strikt följer turordningen vid en partiell driftinskränkning måste det ändå sägas att det redan finns ett fungerande ersättningssystem som ger den ekonomiska kompensation som utredaren efterlyser.
Jag vill också påstå att det redan existerar en förhållandevis fungerande praxis i uppsägningssituationer där den sist anställde inte får annat än lön under uppsägningstiden och den med lång anställningstid har ett ganska starkt förhandlingsläge och därför har möjlighet att kräva betydligt större ersättning för att gå frivilligt.
Fredrik Nordlöf
