Efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, med knätofsar och”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la” och allt, gjorde jag slag i saken och tog tag i ett av mitt livs stora personliga tabun. Jag käkade middag med en nazist.
Han var inte ”tekniskt sett” nazist utan nationaldemokrat, och inte längre aktiv sådan. Men han hade tillräckligt många idéer kvar för att själv skämtsamt kalla sig för nazist. Så då gör jag också det.
Det var och är fortfarande ett av de mest intressanta samtal jag haft under hela mitt liv. Välartikulerat formulerades tankar som jag tidigare avfärdat som påhitt av rakade snubbar med stålhättade kängor, kasst ölsinne och dåliga familjeförhållanden. Istället satt här en begåvad ung kille som argumenterade för idéer som jag bara hört framföras på ”pöbelsvenska”.
Jag menar alltså inte att ”jag förstod” som i att jag ”höll med om” utan helt enkelt att jag fått privilegiet att sätta mig in en världsbild och ett sätt att tänka som skiljer sig fullständigt från mitt. Som att käka middag med ”Flat Earth society”.
Vi hade roligt, vi skämtade, pratade filosofi, diskuterade på ett sätt som de flesta människor tycks oförmögna att göra och som jag saknar varje gång jag tvingas upprepa plattityder.
Jag roas av tanken på hur det måste sett ut. Där satt vi vid ett bord på V-dala nation i Uppsala med varsin burgare, varsitt glas öl, livligt diskuterande allt ifrån förintelsen till relationer. En palestinsk aktivisttjej och en svensk nazist.
Det fanns många frågor att diskutera. Hets mot folkgrupplagstiftningen till exempel. Som jag är emot och ”min nazist” var för trots att det, typ, är hans gäng och Ahmed Rami från Radio Islam som döms i en sådan lagstiftning.
Helt plötsligt kunde jag få sitta och diskutera juridik med en person som på helt andra grundvalar argumenterade för en lagstiftning som skyddar ”folkgrupper”. Identitet vs rasmässig tillhörighet, korskultur, hemland, mångkultur, ”etnopluralism”. Koncept som den ena eller andre av oss förkastade.
Jag kunde få funderna kring vad ett ”folk” är med någon som ville utreda sina egna och mina idéer. Vi kunde prata om yttrandefrihetens begränsningar utan att det blev ett till intet förpliktigande samtal med moraliska brösttoner där alla håller med varandra.
Jag vet så klart inte, men jag tror att jag blev lika påverkad av honom som han blev av mig. I vilket fall som helst så skapade mötet en ovanlig respekt.
Efteråt har jag tänkt mycket på vår middag. Tänkt att det borde vara alla förunnat att träffa en nazist som kan verbalisera vad han tycker och varför och öppna upp för en verklig diskussion.
Jag tänkte efteråt att ett sådant möte borde sättas i textform, eller i föreläsningsform… Tills jag insåg att just hets mot folkgrupplagstiftningen skulle sätta stopp för mina fantasier om ett offentligt samtal.
Det är lätt att avfärda rasteorier som odemokratiska om man aldrig tillåter någon att formulera ett försvar för dem på lika villkor. Om matchen alltid är riggad.
Kanske gör vi så för att vi tror att folk i allmänhet är dummare än vi själva. Att de kan lockas att gå på idéerna på ett sätt som vi själva aldrig skulle kunna. Eller så gör vi så för att vårt eget försvar av demokratin klingar ihåligt falskt och inte skulle klara av några ronder med någon som tycker annorlunda.
Det är nedslående. För jag menar att alla åsikter borde vara tillåtna att verbalisera. Även sådana som är jävligt kontroversiella. Jag tippar att de som menar sig vara yttrandefrihetens försvarare skulle kunna hitta förklaringar till varför min nazist inte ska få stå på en scen och förklara hur han tänker för en grupp universitetsstudenter.
På exakt samma grunder som Lars Vilks högröstat försvaras kommer ett sådant möte förkastas. Yttrandefrihetens begränsningar skulle snart göra sig påminda och de felaktiga åsikterna rensas ut ur vår välansade rabatt.
Att lagstifta om åsikter, vare sig det är för att förbjuda Förintelseförnekelse eller armeniska folkmordet eller att förbjuda klädesplagg och åsikter (som Frankrike gjort) är en skev metod för att stärka demokratin.
Hade jag varit högstadielärare hade jag tagit mina ungar till ett fängelse för att träffa livstidsdömda fångar och inte bara poliskonstaplar i uniform. Hade jag varit gymnasielärare hade jag låtit mina ungar läsa ”Mein Kampf” och inte bara liberalt tankegods som John Stuart Mills ”Om frihet”. Hade jag varit universitetslektor hade jag bjudit in en salafist till min föreläsningssal och inte bara en ”terrorexpert”.
Jag berättade för en vän att jag ville skriva den här krönikan och avråddes, för att den skulle kunna missförstås som ett försvar av nazismen. En vansinnig tanke, men en som jag nu tänker pröva. Jag menar nämligen att den som anser sig vara fri i tanke och i själ bör kunna skriva öppet att de ”träffat en nazist och blev en bättre demokrat av upplevelsen”. Själva rädslan för att texten och tanken skulle misstolkas är också en yttrandefrihetens begränsning. Att det land som säger sig eftersträva fri åsiktsbildning satt upp regler och staket för vad man får säga och vem man får vara har skapat en yttrandefrihetens begränsning.
Vi tror oss representera den högsta formen av det goda samhället, demokratin, men pallar inte att ta lite stryk för de idéer vi säger oss försvara.
Jag rekommenderar dig som läser det här att ta tag i närmaste nazist och bjuda på middag. Med de varmaste rekommendationer erbjuder jag min.
Hanin Shakrah är juriststudent, frilansjournalist och har ett engagemang i Mellanöstern. Hon praktiserar för närvarande på svenska ambassaden i Syrien och pluggar arabiska.
