Likhet inför lagen. Lätt att säga, svårare att tillämpa.
Den där korta meningen är central i västerländska demokratiska rättssystem. Den är själva grundbulten för det förtroende och den respekt ett rättsväsende ska åtnjuta i ett tryggt samhälle. Respekt och förtroende är också något man förtjänar genom att i handling visa att man står bakom principerna.
Det är därför det är så uppmuntrande att den amerikanska polisen omedelbart agerade och grep den franske IMF-chefen på flygplatsen. Det är trots allt ett ingripande som kan få både ekonomiska och politiska konsekvenser.
Men rättsväsendet står över sådant. Anklagelserna är så allvarliga att ett omedelbart ingripande krävdes. Trots att det var anklagelser från en fattig hotellstäderska riktade mot en av världens mäktiga män.
Respekt för det.
Sen får ju naturligtvis processen ha sin gång och den kan bli nog så intressant. Dominique Strauss-Kahn har mobiliserat skickliga lagvrängare som kommer att göra allt för att smutskasta städerskan och ta heder och ära av henne. För detta får de/han bra betalt.
Och vad har städerskan? Inte mycket annat än sina ord och stödet från sin advokat. Och eventuell stödbevisning. Samt hoppet att den amerikanska domstolen tar henne på det allvar hon har rätt till, och dessutom klarar pressen från de påtryckningar den kommer att utsättas för.
Hon vistas nu på hemlig ort, skrämd från vettet av den enorma medieuppmärksamheten över hela världen. Enligt sin advokat hade hon ingen aning om vem mannen hon anklagar är. Hon har arbetat på hotellet i tre år och är ensamstående med en tonårsdotter som hon ensam försörjer. Hon känner sig nu hotad och utsatt för ”fara”, enligt advokaten.
Det är inte alldeles orimligt att tänka sig att hon avstått från polisanmälan om hon förstått vad hon skulle dra igång. Men det kan också vara en välsignelse för människors rättskänsla att den här saken prövas.
Mäktiga män skyddas alltid av mäktiga vänner. Det är nästan skrattretande att se hur de reagerar när någon av deras kompisar anklagas för allvarliga brott. Vi har sett det i Polanskifallet och här hemma i Assangefallet. Och glöm föralldel inte hur hela kultureliten slöt upp bakom Amnesty-chefen Jesus Alcala när denne anklagades för ekonomiska brott. Som han så småningom dömdes för.
”Rör inte vår kompis”, är i de här fallen en uppmaning till rättsväsendet.
Det är alltså ett klassdrama som utspelar sig inför våra ögon. Å ena sidan en fattig hotellstäderska från västafrika och å den andra en mycket rik, mycket vit, och mycket mäktig man från Frankrike, som i intervjuer antytt att han gör som han vill med kvinnor. Samtidigt som han i sin avskedsansökan skriver ”att han älskar sin hustru över allt annat”.
Det här dramat fortsätter och det blir en prövning för alla inblandade – särskilt kvinnan – men även den amerikanska domstolen. Som nästan startat en politisk kris mellan Frankrike och USA. I Frankrike verkar man f ö ta relativt lätt på sex och otrohet. Minns t ex att fransmännen aldrig begrep uppståndelsen kring Bill Clinton och Lewinsky-affären. ”Så gör väl alla”, var ett lakoniskt konstaterande.
Men nu har alltså en amerikansk domstol fått den delikata uppgiften att försöka utreda vad som egentligen hände på det där hotellrummet. Mellan en fattig svart ensamstående kvinna och en vit rik man.
Låt oss hålla tummarna för att det blir rätt. Det är trots allt inte så längesedan fattiga svarta inte hade en chans i amerikanska domstolar. Läs Harper Lees ”Dödssynden (To kill a mockingbird)” så förstår ni vad jag menar. Men det är också viktigt att betrakta Dominique Strauss-Kahn som oskyldig tills eventuell dom fallit.
Rättvisan ska vara obeveklig. Inför den ska vi alla vara lika.
