Aborter är snåriga saker. Det vet alla som försökt föra en sansad abortdiskussion med människor som vill ställa kvinnans absoluta rätt att bestämma över sin kropp och sitt eget liv med ett ofött barns vilja/rätt att leva eller sjukvårdspersonalens rätt att kunna rädda liv.
Den som säger att det är enkelt åt endera hållet har antingen en känslomässig störning eller ett extremt svartvitt sätt att se på världen. Ofta sammanfaller dessa två saker.
Det första som krävs för att man ska kunna försvara abort i Sverige är en mamma som det är synd om. Man pratar om missbrukande mammor som inte kan ta hand om ett barn, som kanske ändå kommer föda en skadad bebis. Någon fräser att det för fasen är bättre att tillåta abort än att skapa nya socialfall som ingen vill ha. Som om aborten är samhällets sätt att förbarma sig över den som inte fixar sitt eget liv, som inte ens fixar att föda ett friskt barn.
Eller så lutar man huvudet åt sidan och snyftar att abort är något som drabbar föräldrar till barn som annars skulle födas med fosterskador. Det är aborter på mammor som redan är ömmande fall, som visst är ekonomiskt och socialt ansvarsfulla men där oddsen är emot dem. För de här mammorna älskar sina barn och vill därför inte föda dem lidande in i världen. De får inte lastas, till skillnad från tjackpundarmorsorna med kromosomfelsungarna.
En helgonliknande modersgestalt ställs upp mot den tidigare nämnda horiga missbrukarmamman som blir på tjocken. Längre än så har vi sällan kommit i det här landet.
Debatten behöver kanske inte fördjupas mer än så om man inte vill komma in på de smärtsamma frågorna om liv, rätten till liv, rätten till sin egen frihet, rätten att få fatta beslut som man kan stå för resten av sitt liv.
Men för oss andra då? Som vill prata om alla aspekter av aborten, som vill kunna diskutera sjuksköterskornas, mammornas och pappornas kval och flumma runt kring barnets ofödda rätt, men utan att säga att dessa bör väga lika tungt. Ska vi bara säga tacksåjävlamycket för kaffet?
Vi som tycker att det är bättre att alternativet finns – även det sena alternativet som innebär abort ända in i 22:a veckan – än att vi kvinnor ska behöva ha ångest, känna panik över det liv som inte är önskat, inte kan tillåtas finnas i oss just där och just då. Som tänkt igenom saker en och två och tusen gånger och fortfarande inte kan förmå oss att göra våld på vår egen vilja och vår egen kropp på grund av ett dumt misstag, som inte får vara irreparabelt.
För de av oss som inte vill be om ursäkt eller be om nåd från proffstyckare för rätten att fatta ett beslut som stigmatiserar och lever kvar under långt tid framöver.
För oss som tycker att det finns nåt halvt läskigt i tanken på att någon annan ska bestämma om huruvida jag ska bli morsa och under vilka villkor. För oss som visst tycker att beslutet är moraliskt, och helt jävla självklart, trots alla överväganden, trots att bebisen gör sig påmind i vardagslivet fram till sekunden då det kommer ut ur min kropp. För oss som känner ett fysiskt och emotionellt tomrum inuti kroppen långt efter att aborten är över. Vad ska vi göra?
För att kunna svara på den frågan behöver vi resa. Genom tid och genom rum.
Först behöver vi resa två generationer tillbaka. Till en tid då min morsa var barn. Abort fanns inte på kartan i Sverige, eller någon annan stans heller. Däremot fanns skammen av att ha fött ett barn under förhållanden som inte var av normen accepterade. Alla vet vad ordet bastard kommer ifrån, eller horunge.
Själv kommer jag från ett land där barn ges pappans förnamn som mellannamn, som ett bomärke. Vi behöver inte gå längre bort än till närmaste socialkontor för att veta att det ännu i Sverige idag är så att om ett barn föds utom äktenskapet så måste en man påtaga sig faderskapet för sagda barn och att det annars görs en faderskapsutredning. För en mamma finns inget sådant frivilligt moderskapsalternativ. Du kan avsäga dig moderskap, men inte påta dig det.
Har man rest lite vet man en del om abortlagstiftningen i andra delar av världen. Att det är förbjudet, omöjligt, en lyx som ingen normal person har råd med, en oerhörd fara för den som ger sig ut i den becksvarta snårskog av illegala aborter, cyniska läkare och förbjudna piller som styr på svarta marknaden.
En kompis till mig åkte över halva jordklotet för att hinna abortera sitt barn i Sverige innan dörren slutits helt och hållet. Hon reste från sin mammas hemland i katolska Latinamerika till en svensk sjukvård som kunde tillhandahålla rena lakan, pedagogiska sjuksköterskor, en förberedd sjukvård och två små piller som skulle tas i 48-timmarsintervaller. Hon tackade sin lyckliga stjärna för att det funnits folk i Sverige som kämpat för en fri abort som hon kunde utnyttja när hon behövde den som mest och var som mest utsatt.
Alternativet – att föda ett barn som ensamstående morsa i ett främmande land där hon var ensam och socialt och ekonomiskt bräcklig, ja det alternativet fanns inte.
Var beslutet enkelt att fatta?
Troligtvis inte.
Tjöt hon av lycka när hennes lilla son krystades fram som en vanlig, för tidig graviditet, och plumsade ner i pottan på toaletten på kvinnokliniken eller när hon stirrade ner på den blodiga lilla människan som kunde varit hennes barn?
Definitivt inte. Men beslutet var fattat, och det var med smärtsam och klarsynt insikt det fattades.
Att debatten kommer upp igen är bra. För frågan måste tas upp om och om igen, våra ställningstaganden på en personlig och samhällelig nivå måste vara grundade i verkligheten.
Men verkligheten är mycket mer komplex än den är i debatten. Det är därför schablonbilderna är lättare att ta till.
Hanin Shakrah är juriststudent, frilansjournalist och har ett engagemang i Mellanöstern. Hon praktiserar för närvarande på svenska ambassaden i Syrien och pluggar arabiska.
