Efter interventionen i Libyen talades det om ett prejudikat i den internationella rätten. Resolution 1973/2011 om en flygförbudszon över Libyen bekräftade, menade generalsekreterare Ban Ki-moon, världssamfundets beslutsamhet att leva upp till skyldigheten att skydda . Jan Eliasson välkomnade att principen fått ett ”handfast uttryck”.
Vad som avsågs var FN-normen responsibility to protect, som kortfattat går ut på att FN-stadgans restriktioner mot våldsanvändning och principen om icke-intervention får ge vika vid exempelvis folkmord och brott mot mänskligheten. När stater inte uppfyller sin skyldighet att skydda sin befolkning övergår skyldigheten att skydda till världssamfundet. En sådan inskränkning av staternas suveränitet skulle enligt den ursprungliga rapporten från 2001 förhindra ett nytt Rwanda.
Rapporten beskriver normen som en skyldighet att förebygga konflikter och att vid behov respondera med sanktioner, åtal och, i extremfall efter att alla andra medel är uttömda, militära interventioner. Ansvaret skulle inträda vid storskaligt faktiskt eller befarat dödande. Detta var de ursprungliga tankegångarna – när normen bekräftades efter fyra års diskussioner var det i en något urvattnad form.
Resolution 1973 antogs med hänvisning till skyldigheten att skydda. Om normen påbjöd en militär intervention i Libyen, är det svårt att förstå varför det skulle räcka med ett fördömande av regimen i Syrien.
När president Obama fördömde våldet i Libyen hade omkring 1 000 demonstranter dödats av Khaddafis säkerhetsstyrkor. Veckor senare var resolutionen ett faktum. När FN – till slut – fördömde våldet i Syrien hade minst 1 600 demonstranter mist sina liv. 3 000 syriska demonstranter saknas och omkring tio gånger så många har gripits.
När 140 demonstranter dödades i Benghazi i februari i år talades det om ett ”nytt Hama”. Debattörer såg likheter med massakern 1982 då den syriska staden bombades under tre veckor med tiotusentals döda som följd. I söndags dödades drygt 140 demonstranter i Hama. Dagen efter dödades ytterligare 25 demonstranter. På onsdagen 45. När pansarvagnarna rullade in i staden på torsdagen flydde tusentals familjer i panik.
Det har sagts att Khadaffis uttalanden om att utrota ”motståndare” bidrog till att Ryssland och Kina lade ned sina röster och att säkerhetsrådet därmed kunde anta resolution 1973. Syriens president al-Assad vill utrota ”bakterier”.
Amnesty efterfrågar vapenembargo och vill att övergreppen ska hänföras till ICC. Amerikanska senatorer vill se sanktioner mot företag som köper olja av Syrien. EU har fryst tillgångar och belagt syriska ledare med reseförbud.
Säkerhetsrådets ordförandeutlåtande fördömer våldet, men betonar samtidigt Syriens suveränitet. Demonstranterna uppmanas avhålla sig från attacker mot statsinstitutioner. Några sanktioner har inte införts, och en resolution tycks avlägsen. Det är kanske förhastat att tala om ett folkrättsligt prejudikat. Och: om sanktioner skulle införas, har världssamfundet då en skyldighet att agera i exempelvis Bahrain och Yemen?
Fredrik Svärd
Chefredaktör
