Walid ägnar sina dagar åt att granska entreprenadavtal för stora utländska investeringsprojekt och sina kvällar och nätter åt att drömma om den dagen då syriska presidenten Assad står bakom skranket. Han formulerar motstånd på tangenter, skriver passionerat och med ett politiskt ursinne som tar kraft och ork och fyller min mejlbox och Facebooksida full av artiklar som han skrivit, eller länkat till, eller kommenterat eller upprörts över.
När vi först träffades i början av året satt han mest och beklagade sig över att inget uppror var i sikte i Syrien, samtidigt som egyptierna hade intagit Tahrirtorget. När ungdomarna i den sydsyriska staden Daraa torterades för att ha skrivit oppositionella slagord på en fasad så var han fortfarande pessimistisk inför all förändring. Hans tilltro till sina landsmän tycktes lika obefintlig som tilltron att han själv, med sin fina bakgrund, skulle kunna göra något för att realisera sina drömmar om ett helt nytt system.
Han är en av Syriens internationellt mest högprofilerade nätaktivister men har egentligen en bakgrund som jurist och ett sunnitiskt familjeträd som imponerar på människor här i Syrien. Det har under vissa perioder tjänat som hans skydd när han kommit på kant med en eller annan regimvän.
Men hans släkthistoria har också varit ett personligt ok för honom, då han alltid haft familjens goda rykte att tänka på när han velat aktivera sig politiskt, visa sitt missnöje med den totalitära regimen offentligt eller medverka i öppna aktioner.
Han kommer från en god familj, hans juridiska bakgrund skiljer honom från många de utblottade demonstranterna. Men också från juristerna med ett dokumenterat människorättspatos. För dem är han en torr affärsjurist.
När gaspriserna skjutit i höjden, korruptionen stegrats och repressionen blivit för outhärdlig har människor protesterat. Det finns egentligen inget konstigt i det. Men i Syrien är protesten i sig en krigsförklaring, ett brott mot ”nationens prestige” och som historiskt lett till en oerhörd repression ifrån regimens sida. En repression som alltid fått honom att vara tyst.
För Walid är kampen om Syrien kampen för att kunna säga sin åsikt utan att riskera att bli av med jobbet, kampen för att kunna kritisera ett ruttet system utan att föras bort till osynlighet och försvinnanden, men också – att kunna delge sina tonårsdöttrar sina åsikter utan att de ska behöva gå igenom livet med åsiktsskillnaderna som en intellektuell snara om halsen.
För honom är kampen en för konkreta juridiska förändringar, för en separation mellan olika makter, för transparens och ansvarsutkrävande, för ett oberoende domstolsväsende och lagar som tillåter avvikande åsikter. Walid tror inte på Gud, men han tror på juridiken.
I den ljusa vitmålade lägenheten inte långt från Damaskus gamla stad sitter Walid och knattrar på sin stora laptop, han blir kompis med tiotalet människor i timmen på Facebook, människor som alla har olika oppositionella symboler som profilbilder och han högläser brottsstycken för mig ur olika oppositionsartiklar, rapporter från gatuprotester och uttalanden från internationella aktörer. Han tittar upp och säger ”hör du”? ”Förstår du”? för att vara säker på att jag inte slutat lyssna, inte i närheten av samma säkra attityd som hans nät-alterego.
Hans hustru är på ett möte där man förbereder inför en protestaktion som skall hållas utanför domstolsbyggnaden. En aktion som för bara fem månader sedan hade varit ett rent självmordsuppdrag.
– Hon är modig, min fru. Walid tittar upp mot TV:n och ser inslaget som rapporterar om trupprörelserna mot den syriska staden Hama som genomförts under de senaste dagarna. Han får något vördnadsfullt i blicken när han talar om hustruns aktivism, men hans rädsla för den regim som kontrollerat honom under ett helt halvsekellångt liv sitter djupt.
Även om mycket har hänt i landet är vissa mönster svåra att bryta. När unga studentrevolutionärer blir ansvarsfulla medelklassmakar och fäder förvandlas även aktivismen och blir försiktigare.
– Jag känner mig som en svikare när jag ser unga människor släpas bort i håret av syriska säkerhetstjänsten och kastas in i fångtransporter, eller när min fru kommer hem ifrån sina möten. Jag känner att jag sviker henne för att jag inte är där, för att jag sitter bakom min skärm och drömmer att denna offervilja och dedikation ska leda till en förvandling av vårt land och att det då ska finnas en roll för mig där. Men jag planerar också för att kunna ta min familj härifrån och gå i exil om kalkyleringen misslyckas.
– Jag skulle vilja våga, säger han.
– Men rädslan är så djupt rotad i min kropp.
Hanin Shakrah
