Jag öppnar den bruna lådan som jag sparat på vinden, stryker bort det lager av damm som samlats på locket och börjar gå igenom breven jag sparat däri. Postadressen är San Quentin, Kaliforniens största och mest beryktade fängelse.
Under mitt första och enda besök där kände jag mig uppslukad av den ångest som huserade där. Här väntade drygt 600 män på att dö. Det var första gången jag befann mig på en plats konstruerad för att förvara samhällets mest avskydda och föraktade medborgare. Kontrasten mot den familjaritet och värme som präglade brevväxlingen som föranlett besöket kunde inte varit större.
Breven skrevs för över ett decennium sedan men när jag läser dem idag minns jag precis hur det var att gå ut till den bruna brevlådan och hämta avsändarens berättelser om hans värld. Kuverten var tjocka, avlånga och vita med amerikanska frimärken i högra hörnet. Breven bestod av vita ark, noggrant vikta och skrivna med skrivmaskin och en handstil som påminde om min gamla lågstadiefrökens.
Det började som ett skolarbete om dödsstraffet. Mitt första brev till honom var en uppsättning lillgamla frågor som jag hoppades få svar på för att jag så gärna ville ha högsta betyg på mitt skolarbete. Men det fortsatte långt efter att mitt betyg satts.
Varannan vecka i flera års tid damp det ner ett brev i min brevlåda. Ibland var det ett vykort eller lite handskriven text på ett foto taget innan jag ens var född. Även om jag inte var lika bra på att skriva tillbaka som han var så fortsatte breven att följa mig från Falkenberg, till Uppsala, till Stockholm och Luleå. Under alla år fortsatte vi skriva till varandra, till dess att han slutligen avrättades 2003.
Jag frågade aldrig vad han begått för brott som han skulle straffas för, även om jag anade att det var ett våldsbrott, men antog alltid att det var det värsta man kunde göra. På något sätt blev det lättare så. När jag nu ser mina egna ord på skärmen inser jag det märkliga i mitt uttalande.
Han hade kunnat vara kvinnomördare, eller knarkare, eller bankrånare eller drogbaron. Det spelade aldrig någon roll för mig då, eftersom jag var så fullt och fast övertygad om att mord alltid var fel, men att statliga mord var den värsta sorten av alla. Det enda som spelade roll för mig då var att den man jag brevväxlade med tillbringat över två decennier i fängelse och att jag visste allt om honom utom just det som givit honom hans dödsdom.
Idag önskar jag att jag hade vetat. Idag tror jag att det hade spelat roll för mig, att kunna säga att den man jag brevväxlade med till exempel inte var någon kvinnomördare eller pedofil utan bara knarkare.
Brevväxlingen upprörde mina vänner och gav alltid min far en ilsket rodnande ven i pannan när ämnet avhandlades. Jag menade att alla människor förtjänar en andra chans, räknade upp statistik och socialpolitiska argument som försvarade de som aldrig varit så lyckligt lottade som jag och som fötts in i liv där inga verkliga valmöjligheter någonsin existerat. Även om jag inte visste tillräckligt för att vinna debatten så kände jag det, i djupet av min själ, att orättvisor skapar fruktansvärda brott.
Idag, när 14 år har gått och jag blivit äldre och mer cynisk vet jag inte om jag tycker så längre. Det känns som att jag måste återerövra min egen oskuld varje gång jag öppnar tidningen, läser om fruktansvärda övergrepp begångna av stater, individer eller grupper.
Jag kan känna hat på ett sätt som jag inte var kapabel till som tonåring. Kan hata världens Lasermän, Ariel Sharon-typer, Göran Lindbergs, Saddam Husseins och Anders Bering Breiviks.
Jag kan se min naivitet skymta fram lådan fylld av ihopvikta brev och färgglada papper, och sakna den eftersom den innehöll en oskuldsfull barmhärtighet som fick mig att vilja bli jurist och som jag önskar kunde få prägla världen och rättsstatens syn på sina medborgare.
Jag tror att vi behöver den barmhärtigheten. Jag tror att juridiken och rättsväsendet behöver återfå en del av sin naivitet och oskuld. Vi behöver återerövra vår tillit till att människor visst kan ändras, visst kan göra bot och att ingen enda människa är bortom revolutionerande förändring.
Ett brev i en låda i ett vindsförråd påminde mig om att juridiken formuleras av sårbara människor och att vi aldrig får glömma dem.
Bild: Scanpix
