Förmågan att klassificera är viktig. Saker måste särskiljas. Från början handlade det om att känna igen farliga djur och att förstå vad som går att äta. Det gäller fortfarande men i samhället hålls sådant åtskilt. Mat köps i speciella lokaler och lejonflockar bevakar inte ingången. Bra klassificeringar blir institutionaliserade och vi tänker inte på dem.
Sorterandet är centralt i vetenskapen. Linné är kanske den man först tänker på men uppgiften är ständigt närvarande. Resultaten är taxonomier och sådana kan förändra våra förutsättningar. En illustration är det periodiska systemet.
Också rättsvetenskap bygger på klassificering. Juridiska begrepp och regler analyseras. Indelningarna är funktionellt, teoretiskt eller rättsligt motiverade. Drivfjädern kan vara att påvisa skillnader eller likheter visavi tidigare lösningar. Diskussionerna är många och resultaten ofta detaljerade. Ett exempel är åtskiljandet av olika former av uppsåt.
Juridiska klassificeringar är dock inte alltid optimalt utformade. En del är outvecklat eller svårbegripligt. Andra indelningar verkar ha överlevt sig själva.
Bristerna kan ha flera orsaker. Funktionella resultat kan förutsätta djup kunskap om områdens förutsättningar, vilket kan vara svårt att tillägna sig. Ju större material desto vanskligare är det också att skapa enhetliga taxonomier. Förändrade förutsättningar är andra skäl – meningarna om vad som är bra klassificeringar växlar. Begreppen anpassas och rättssystemet reformeras. Ingen hävdar längre skillnaden mellan halvt och helt bevis. Läns-, härads- och rådhusrätter är avvecklade.
Intressant är givetvis också att fundera över vilka rättsliga fenomen som inte diskuteras. Finns det underliggande kategoriseringar, så institutionaliserade att vi inte reflekterar över dem? Och, om så är fallet, är indelningarna i alla avseenden rationella?
Att identifiera helt obeaktade antaganden är naturligtvis svårt, Att det finns företeelser som förefaller givna och om vilka debatten i huvudsak handlar om små justeringar är likväl klart.
Ett exempel är rättskälleläran, d.v.s. diskussionen om lagar, förarbeten, rättsavgöranden, doktrin och sedvänja. Såväl de etablerade kategorierna som teorierna om hur de bör sammanställas kan utmanas.
Speglar den traditionella rättskälleläran de problem nutidens jurister möter? Rättsmaterialet består ju idag till stor del av andra komponenter. På myndigheternas hemsidor, i databaser och i rättinformationssystem finns anvisningar, förklarande information, checklistor, föreskrifter, allmänna råd, ställningstaganden, meddelanden, handböcker och blanketter. I några fall erbjuds även interaktiva frågebesvarande sekvenser. Därtill måste ofta europarättsligt och annat internationellt material beaktas. Listan kan göras lång.
Tekniken har samtidigt gjort det möjligt att konsolidera och nära nog omedelbart uppdatera rättsinformation. Det rättsliga materialet presenteras mestadels i samlad form. Kompileringar görs inte bara av jurister som sysslar med rättsutredningar – domstolsperspektivet som präglar den etablerade synen på rättskällorna är ett av många, och knappast det som har den största praktiska betydelsen.
Nya frågor har tillkommit. Vem producerar, väljer ut och sammanställer det material användarna möter? Hur inverkar teknikens begränsningar och möjligheter? Vad är bra och dåligt? Finns det risker?
Eller, för att återknyta till rubriken, vilka kategorier ingår i dagens mer praktiskt orienterade rättskällor och enligt vilka principer bör de sorteras?
Peter Wahlgren
