Sannolikt finns det inget så ädelt syfte inom lagstiftningen som har missbrukats på ett så vulgärt sätt som tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet och källskydd. Det som är tänkt att fungera som demokratins yttersta skyddsnät används alltför ofta till glättigt löpsedelsskvaller och snaskig kriminaljournalistik. Om detta råder inget tvivel.
Frågan har de senaste decennierna bränt som en glödtråd i rättsväsendets medvetande – i synnerhet inom brottsmålsprocessen där de så kallade läckorna är mest frekventa. Situationen har inte blivit bättre av att de etablerade medierna numera utsätts för en mördande konkurrens i kategorin snaskiga detaljer från Internets anonyma chattforum och bloggar. Allmänhetens hunger efter den här typen av information framstår onekligen som omättlig.
Är det då verkligen acceptabelt att både brottsutredningar och enskilda personer – målsäganden, vittnen och misstänkta – ska kunna drabbas så hårt på grund av att en konstitutionell rättighet missbrukas så grovt? Är det rimligt att så viktiga intressen, som vi annars värnar så hårt, ska få stå tillbaka eftersom lagstiftaren i princip ensidigt har tagit källskyddets och meddelarfrihetens parti?
Både kloka och mäktiga röster inom politik och juridik har höjts för att vi borde reformera detta regelsystem. Mårten Schultz, professor i civilrätt, har till exempel pekat på hur den svenska meddelarfrihetens status på allvar utmanar det krav på integritetsskydd som framgår av Europakonventionen. Detta är intressant ur såväl ett konstitutionellt som journalistiskt perspektiv och frågan har sannerligen fog för sig. Det är dock viktigt att understryka att det även i detta sammanhang finns två sidor av myntet och att dessa noga måste belysas innan någonting drastiskt kan genomföras.
Till att börja med så kan vi konstatera att det är en himmelsvid skillnad mellan att läcka hemlig information som avslöjar korruption inom rättsväsendet och på att läcka smaskiga detaljer ur en förundersökning. I ett sådant perspektiv av ytterligheter så utgör frågan knappast ens ett pedagogiskt problem för vare sig skvallerjournalisten eller statsbyråkraten. Alla vet hur det är – vissa läckor är ett tecken på samhällets sundhet, andra på dess snuskighet. Gränsdragningsproblematiken blir dock väldigt tydlig när man sätter in fenomenet i det praktiska sammanhang av gråzoner där det de facto inte bara är tänkt att fylla sitt syfte utan också fungerar alldeles utmärkt dagligdags.
I motsats till vad många som aldrig har tagit konkret befattning med frågan tror, så handlar detta nämligen inte primärt om vare sig Det Stora Scoopet eller den typ av sensationsjournalistik som i princip alltid får stå i fokus för den publicistiska debatten. Tvärt om så kommer meddelarfriheten och källskyddet oftast till sin fulla rätt i den vardagliga och tämligen okontroversiella nyhetsrapportering som susar förbi framför våra ögon varenda dag. Det är här, i det lilla, som en tjänsteman ska kunna känna sig trygg när han eller hon berättar för en reporter om ineffektivitet, diskriminering, systemfel och andra vardagliga missförhållanden som de flesta medborgare de facto vill få belysta i nyhetsinslag och artiklar.
I denna journalistikens grå verklighet existerar inte den till stora delar uppdiktade, och måhända något romantiserade, bilden av hur hemliga dokument i lönndom byts ut mot ett tjockt kuvert med sedlar. I dessa sammanhang handlar det oftast inte ens om att läcka hemliga uppgifter utan om att i tysthet guida en reporter fram till den nål som egentligen borde vara offentlig men som dock brukar ligga väl gömd någonstans i den byråkratiska höstacken.
Inom rättsväsendets höstack finns det många sådana nålar. Jag vet – för jag har rotat där i 25 år. Alltför ofta har jag dessutom stött på byråkratiska barrikader som har byggts upp för att sådana som jag, och kanske till och med sådana som JO, inte ska klara av att navigera rätt i alla diarier och arkiv. Många av de små fåglar som då har viskat ett diarienummer i mitt öra har sannolikt inte ens förstått källskyddets verkliga innebörd förrän det har bränt till rejält. Först den dag då deras chefer står där tuppröda i ansiktet över att någon internutredning har hamnat i tidningen så brukar de återkomma för att få sin anonymitet garanterad. Även en tämligen trivial statistisk sammanställning kan nämligen få generaldirektörer och byråchefer att stänga in sig på sina sammanträdesrum för att diskutera illojala medarbetare. Och det är vid dessa katt-och-råtta-lekar som man inser att källskyddet verkligen behövs.
Gränsdragningsproblematiken blir som allra svårast i situationer där det är både nödvändigt och anständigt att läcka hemliga uppgifter för att kunna peka på hur illa ett specifikt ärende har skötts. Ibland är det till och med själva hemlighetsmakeriet i sig som är skandalen och då måste man ju avslöja vad det är för uppgifter som ledningen försöker mörka i ett fåfängt försök att till exempel skydda sig själv. Tragiskt nog så är det nämligen inte helt ovanligt att uppgifter hemligstämplas av helt andra skäl än de som anges i offentlighets- och sekretesslagen.
Så långt den journalistiska vardagen, medias granskande roll och den allmänna nyhetsrapporteringen som sannerligen äger både sitt demokratiska berättigande och varje insiktsfull medborgares gillande. Men så var det ju de där glättiga löpsedlarna som så gott som alltid får stå som meddelarfrihetens och källskyddets solkiga symbol – kändisskvallret och de där snaskiga detaljerna som läckte ut från det kriminaltekniska protokollet. Dessa har givetvis inte ett dugg med vare sig demokratins eller det öppna samhällets ädlare sidor att göra. Tvärt om.
Är då detta någonting som vi får leva med för den goda sakens skull – för att just gränsdragningsproblematiken gör hela saken så knepig? Jag hoppas innerligt att det inte ska behöva förbli så. I en journalistisk mening så råder det nämligen ingen tvekan om att detta fenomen är ett allvarligt problem för såväl mediernas allmänna trovärdighet som för våra möjligheter att förklara och försvara meddelarfrihetens och källskyddets egentliga syfte och värde.
I en juridisk mening så har det i ibland pekats på att är det är ett problem att källskyddet, med de undantag som finns, är ovillkorligt och alltså inte kan underkastas någon proportionalitetsbedömning – vilket i och för sig skulle kunna kännas lockande när det gäller de värsta avarterna. En uppgift som har lämnats under källskydd må dock vara hur snaskig som helst utan att en domstol får gå in och agera publicistisk smakdomare och upphäva källskyddet. Detta kan givetvis framstå som stötande för både myndigheter och inte minst enskilda som drabbas hårt av läckorna. Sanningen är dock att det inte bara finns tryckfrihetsrättsliga och ideologiska skäl till att det måste få vara så utan också praktiska.
Antag till exempel att en källa har ett helt annat, och betydligt mer hedervärd, syfte med att berätta om ett hemligt ärende än journalisten har när han tar emot uppgifterna. Antag att redaktionen gör ett journalistiskt spektakel av allting och att det som uppgiftslämnaren egentligen ville sätta fingret på blir begravt under detta. Att då kunna straffa källan genom att bedöma det publicerade resultatet vore givetvis otänkbart. I det perspektivet är det väldigt tydligt att bestämmelserna om källskydd och meddelarfrihet faktiskt finns till för källan och inte för medierna.
Ska man komma till rätta med problemet så måste det i stället handla om att utvidga och skärpa den lagstiftning som finns redan idag. I denna är det typen av hemliga uppgifterna, och alltså inte syftet med att lämna ut dem, som avgör om de ograverat ska få läckas eller inte. De undantag som finns är tydligt uppräknade i offentlighets- och sekretesslagen vilket är en anständig förutsättning för att alla ska veta vad som gäller.
Gränsdragningsproblematiken gör sig emellertid omedelbart påmind även här. I den bästa av världar, där man kunde göra en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan grundlagens egentliga syfte – att avslöja missförhållanden inom myndigheten – och å andra sidan att lämna uppgifter som är till skada för ett enskilt ärende eller enskilda personer, så skulle denna problematik givetvis inte existera. I verkliga livet så kan det dock för förståelsen vara nödvändigt att sätta in missförhållanden i sitt verkliga sammanhang och därmed lämna ut sådana detaljer som i sig kan uppfattas som stötande, sensationslystna eller skvallriga.
Att ovillkorligt lagstifta bort meddelarfrihet och källskydd under till exempel en pågående förundersökning – en av statsmakternas mest repressiva åtgärder mot medborgarna – skulle givetvis inte enbart vara av godo. Snarare tvärt om – det skulle vara farligt. Däremot så skulle det vara högst rimligt att göra det för vissa specifika uppgiftstyper under vissa begränsade perioder under en förundersökning. Ur ett demokratiskt insynsperspektiv så är det ju trots allt viktigast att uppgifterna inte får förbli inlåsta för alltid.
Om man ska vara krass så är det ju dessutom inte alltid enskilda uppgifter som kan ha ett publicistiskt värde utan snarare avsaknaden av uppgifter, till exempel frånvaron av konkret bevisning, som borde underkastas en journalistisk granskning. Och för att kunna upptäcka sådant krävs det att man för eller senare, även om förundersökningen inte är formellt nedlagd, kan få möjlighet till en större överblick av situationen. Ibland handlar det till och med om att kunna granska en mängd ärenden vid en viss myndighet för att kunna upptäcka till exempel systemfel eller ineffektivitet.
Vid en hederlig avvägning mellan å ena sidan det polisiära utredningsintresset och enskildas integritet och å andra sidan det journalistiska publiceringsintresset och allmänhetens rätt att ”få veta” så råder det dock ingen tvekan om att nyhetsrapporteringen inte skulle ta någon egentlig skada av att vänta några dagar eller till och med några veckor ibland. Mot detta talar endast den ”vara-först-mentalitet” som är en både naturlig och kommersiell dragkrok för medierna idag. Men det är en helt annan diskussion.
Stefan Wahlberg är TV-producent och journalist med inriktning på rättsfrågor
