Det finns en del skillnader mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol. Exemplen är flera, men ett exempel som jag stött på är värt att nämna särskilt.
Det rörde en muntlig förhandling angående omhändertaget barn där modern önskade att LVU-vården skulle upphöra. Inför den muntliga förhandlingen förberedde vi oss noga, min klient och jag. Timmar av förberedelser med genomgång av tidigare domar och utredningar med mera, ingivande av olika intyg och sakkunnigutlåtande, åberopande av vittnen och så vidare.
Så stod vi så redo dagarna inför muntlig förhandling, med inplanerad resa till annan stad och avsatt tid för förhandling. Då blir min klient plötsligt och oväntat inlagd akut på sjukhus. Hennes situation är svår och hon hålls kvar, inlagd under några dagar.
Jag kontaktar rätten med muntlig fråga om framskjutande av förhandling. ”Icke” blir svaret. ”Så många vittnen, allt redan klart. Och du har ju fullmakt att företräda din klient”.
Jag ringer klienten. Hon blir besviken för hon vill vara med.
Jag pratar med sjukhuspersonal och de anser att min klient är i allt för dåligt skick, fysiskt såväl som psykiskt, för att närvara vid förhandling, såväl personligen som över telefon.
Jag framställer därför på nytt fråga till rätten, denna gång i skrift: ”Kan vi skjuta fram förhandlingen? Klienten är mycket dålig och hennes närvaro central, särskilt som hon har kommit att beröras i allt för ringa grad i utredningen. Klienten vill också gärna närvara.” Svaret kommer snabbt tillbaka, en kort rad på min egen framställning ”framställan avslås”.
Så vi anpassar oss till rättens beslut och jag förbereder min klient. Inför förhandlingsdagen förklarar jag, som ofta, att vi inte får ha för höga förhoppningar om utgången. Då svarar min klient: ”Nej, men det har jag verkligen inte. Jag förstår såklart vad det blir för utgång. När man inte ens vill skjuta fram förhandlingen trots att jag ligger inskriven på sjukhus, då känns utgången självklar”.
En reflexion är att detta scenario svårligen hade kunnat inträffa i allmän domstol, i ett mål där en enskilds närvaro hade varit av likvärdig central betydelse. Och det innebär i så fall att det föreligger en klar skillnad mellan rättssäkerhet och rättssäkerhet för den enskilde beroende av om målet ligger i allmän domstol eller förvaltningsdomstol. För det är naturligtvis fråga om bristande rättssäkerhet när den enskilde redan innan förhandling, utifrån domstolens hantering, uppfattar utgången som förbestämd och klar.
Anne Svensson
