Vare sig vi är advokater, åklagare eller domare har vi alla fått uppleva dem; de riktigt stolliga motpartsombuden som inte bara stjälper sin egen uppdragsgivare genom ren okunnighet eller brist på omdöme, utan även orsakar en mängd merkostnader och besvär för sin motpart och domstolen. Det är lätt att tro att ett snurrigt ombud skulle gagna klientens sak men det är sällan så eftersom processföringen blir så rörig att det till slut blir svårt att få grepp om vad som egentligen påstås i målet.
För många år sedan, när jag var nykläckt och nyanställd, skulle jag infinna mig vid Stockholms tingsrätt på en muntlig förberedelse. Rådmannen var gammal och barsk (på den tiden framstod alla rådmän som gamla och barska) och fullständigt skräckinjagande. Vad tvisten handlade om eller hur det slutade minns jag inte och det är ovidkommande. Vad jag dock minns var att motpartsombudet betedde sig märkligt och serverade en rad påståenden och invändningar som minst sagt var svåra att ta till sig. Själv var jag för grön och skräckslagen för att komma med några invändningar rörande hans framställan. Motpartsombudet var säkert 20 år äldre och framstod som betydligt mer erfaren så det skulle säkert vara så här tänkte jag. En bit in i förberedelsen tog dock ordföranden av sig glasögonen och slängde pennan i bordet. Hon vände sig till motpartsombudet och började ställa frågor:
”Driver Ni egen verksamhet?”
”Ja”
”Då har ni ingen principal?”
”Eh, nej”
”Har ni ansvarsförsäkring i verksamheten?”
”Ja, varför frågar ordföranden det?”
”Jag finner det nämligen påkallat att upplysa er om bestämmelserna i rättegångsbalken om personligt betalningsansvar för ombud. Det finns nämligen gränser för vad man som ombud kan säga och göra”.
Ombudets reaktion minns jag inte men saken förliktes snabbt.
I en annan tingsrätt i Sverige utkämpas just nu en bitter tvist mellan ett enmansbolag och en avskedad anställd. Låt oss kalla honom Björn. Skriftväxlingen har pågått i två år och den har blivit omfattande. Jag tror mig ha sett att den senaste aktbilagan hade nummer 217 och detta i en förhållandevis ordinär arbetstvist. Motpartsombudet har betungat målet med det ena märkliga påståendet efter det andra. Påståenden har frånfallits för att senare dyka upp igen i ett senare skede. Fritt återgivet och inte alltid nödvändigtvis i kronologisk ordning följer här några exempel:
Efter att en inlaga till tingsrätten hade undertecknats av en biträdande jurist i min frånvaro:
”Samarbetet mellan Bolaget och advokatfirman har nu uppenbarligen havererat. En kvinna vid namn Anna har undertecknat inlagan, alltså är den ogiltig”
Tingsrätten svarade torrt att Anna finns med på fullmakten och invändningen föranleder därför ingen åtgärd.
En av de grunder bolaget åberopar för avsked är att Björn, utan bolagets vetskap eller samtycke, har sålt en bil som tillhörde Bolaget och behållit pengarna själv. Björn har vitsordat att han har sålt bilen och behållit pengarna själv men bestritt ansvar på den grunden att han hade en motfordran på bolaget och på så sätt tillgodogjort sig betalning. Denna motfordran hade uppkommit genom att Björn först hade köpt in en annan bil privat som på något obegripligt sätt kommit att bli bolagets egendom menar han. Jag väntar med spänning på nästa yttrande där motparten ska inkomma med en förklaring till hur saken hänger ihop. Det kan förväntas ett åberopande med riktig verkshöjd som höjer spänningen i processen. Kanske åberopar han osmos, en term hämtad från fysiken. Eller varför inte hävd? Bilen har nog, genom att stå ute på gårdsplanen utanför bolaget tillräckligt länge, kommit att bli bolagets egendom.
Det stora bekymret med de dåliga ombuden är de enorma resurser som går åt genom deras processföring. Domstolarna blir belastade i onödan, målen tar längre tid att avgöra, klientens kostnader skenar för att man som ombud trots allt tvingas gallra och bemöta omständigheterna.
Utöver domstolarnas möjligheter att utöva aktiv processledning återstår bara två påföljder; att avvisa ombudet med stöd av 12 kap 5 § rättegångsbalken eller att ålägga denne rättegångskostnadsansvar med stöd av 18 kap 7§ rättegångsbalken. Såvitt jag har kunnat utröna finns totalt åtta avgöranden från hovrätterna och Högsta domstolen när det gäller avvisning av ombud. Jag skulle gärna se att reglerna tillämpades oftare. Det skulle alla vinna på.
Fredrik Nordlöf
