Arbetstiden är ett av de minsta problemen för domaryrkets framtid. Det må vara ett slöseri med kompetens och ett arbetsmiljöproblem. Men det finns mer angelägna problem än några timmars övertid. Ändå är det där fokus verkar ligga när Domstolsverket och Jusek ska se över notariernas arbetssituation. Men värre än bristande handledarskap är om miljön på underrätterna gör att notariernas kritiska tänkande begränsas. Om de slutar ifrågasätta. Om rädslan för att säga ifrån beträffande tveksamma arbetsuppgifter bidrar till att notarierna inte heller vågar, eller tillåts, att göra sina röster hörda för att rätta till felaktigheter. Om den hindrar utvecklingen för att nya tankebanor inte får slå rot. Då är det ett hot mot hela rättsystemet Men mot domaryrkets framtid. Nja.
Det så klart att notarier inte ska jobba till sent på kvällarna. Inte jämt, och det gör inte så många heller. Men att tillbringa mer än motsvarande en vanlig heltid på arbetet ligger uppenbarligen i farans riktning när det gäller jurister. Tove Lindgren kallade studenterna på juristutbildningen för ”insecure over-achievers”. Det ligger mycket däri och överlag uppfyller jurister de flesta delar på duktighetsbarometern. De är måna om att göra ett bra jobb. Ett jättebra jobb till och med. Och jurister gillar att jobba. En hel del till och med. Och för de flesta är det här en inställning som premierats. Man fick rätt justa betyg på gymnasiet, kanske med lite tur men troligen med en hel del nedlagd tid. Och på juristutbildningen, tja, en och annan lyckas säkert glida igenom med bra resultat. Men det är få som lyckats exceptionellt utan att ha pluggat en ansenlig mängd timmar. De med höga betyg tar sen ofta chansen till tingstjänstgöring, och efter ett liv där duktigheten premierats – inte slutar man då? Nej, det är att sikta högt om Jusek tror att notarierna ska jobba färre timmar.
Men att notariernas kompetens inte tas tillvara och att de inte säger ifrån är så klart ett problem. Att de år efter år finner sig i att ägna en stor del av sin tjänstgöring åt arbete som faktiskt inte har mycket med vare sig deras tidigare eller pågående utbildning att göra (fylla på vatten och ansvara för belysningen i förhandlingssalen eller bära dit mängder av noggrant kopierade förundersökningar till exempel). Eller att de ofta möts av en faktiskt kränkande attityd (till exempel när förhandlingen ska dra över och parter samt nämnden tillfrågas om det funkar, men inte notarien som dessutom ska ägna lunchen åt att ringa vittnena och meddela förseningen istället för att äta). Och att de kvinnliga notarierna kramas i tid och otid är också besvärande.
Samtidigt verkar inte domaryrket ha påverkats så värst av de arbetsmiljöproblem som möter många notarier. För de där duktiga juristerna. De där som tackar för och tar emot de uppgifter som tilldelas. De löser dem antagligen. Bra till och med. De får nog med tiden det självförtroende som behövs och blir antagligen rätt bra domare. Och de som sätter sig på tvären. Ja, antingen lyckas de kombinera förmågan att ifrågasätta med en lagom dos diplomati och charm. Och då blir de nog också rätt bra domare – om de inte fått nog och tackar för sig vill säga. Men om de hör till kategorin som inte lyckas förmedla kritik på ett sätt som uppskattas och alltså får lite sämre betyg. Eller om de bara haft otur i personkemilotteriet och får betyg därefter. Ja, en del hade säkert blivit alldeles utmärkta domare. Så visst riskerar man att missa ett par smarta typer om arbetsuppgifterna och arbetsmiljön inte ses över. Men värre saker har väl hänt. Det är bara att hålla tummarna för att en lagom mängd diplomatiska kritiker tagit sig till hovrätterna, att det inte bara är utarbetade ja-sägare som väljer domarbanan idag.
Men det egentliga problemet. Om bemötandet begränsar notariernas självständiga tänkande. Det är knappast något ytterligare kartläggningar av arbetstiderna kommer åt. Snarare krävs en attitydförändring bland juristerna. Inte till att bli konsekventa nejsägare. Men mot att bli bättre på att värdera sin kompetens. Sin integritet. Och absolut, sin tid.
Snart tar de första nittiotalisterna sin jur.kand. examen. Och oaktat begåvade och hårt arbetande så har de en annan inställning än tidigare generationer. Värdefulla arbetsuppgifter, möjlighet att påverka och samtidigt kunna vårda fritiden är inte något de uppskattar. Utan kräver. Den rådman som ber en nittiotalist ändra i protokollet så att tolken översatte från tyska till franska istället för till franska från tyska kommer mötas av ett par väl höjda ögonbryn.
Om något är det en ny syn på sig själva och kanske en lagom dos nittiotalister som kommer rädda domaryrket. Och möjligen också en ökad kännedom om track changes.
Karin Elinder
