Statsmakternas rätt att kränka sina medborgares integritet tillåts onekligen att växa exponentiellt för att man ska klara av att skydda samma medborgare från yttre hot och systemhotande brottslighet. Tillsammans med den så kallade FRA-lagen skapar datalagringsdirektivet sannolikt en av världshistoriens mest kraftfulla lagsanktionerade möjligheter för övervakning av ett folk.
Det unika med dessa båda regelverk är att de, ur ett övervakningsperspektiv, urskiljningslöst omfattar samtliga människor – oavsett om man kan misstänkas för ett brott eller inte. I dessa jättelika databaser kommer sålunda allas våra privatliv att hamna – oavsett om man nu råkar vara kung, stjärnadvokat, dokusåpastjärna eller bara tillhöra släktet vanliga dödliga.
Om vi inledningsvis, och endast för resonemangets skull, utgår ifrån att detta system inte kommer att missbrukas av den goda staten så återstår problemet med att information av det här slaget de facto betingar ett högt värde även på den fria marknaden. Julian Assange och Wikileaks har med all den konkreta kraft som kan uppbådas visat att databaser aldrig kan hållas vattentäta. Bara det faktum att miljontals uppgifter från det hemligaste av det hemliga – USA:s utrikesdepartement – kunde läckas rakt ut på internet för fritextsökning gör problemet smärtsamt tydligt. Den brittiska tabloidpressens snokande längs celebriteternas digitala spår är en annan avart som visar hur mycket våra moderna kommunikationssätt egentligen kan avslöja om våra fysiska liv.
Redan på sjuttonhundratalet ringde dock Montesquieu flitigt i sina varningsklockor när han med sin maktdelningslära la grunden för vår moderna rättsstat och samtidigt pekade ut dess största hot – risken för att staten ska bli sina medborgares värsta fiende. Denna utgångspunkt utgör inte bara fundamentet för hela vårt statsskick utan också, som bekant, själva syftet med stora delar av vår grundlag. Och även om den vid en snabb och ytlig betraktelse kan framstå som både abstrakt och avlägsen så är det ett nutida faktum att glidande lagstiftning, elastisk lagtolkning och ”ändamålsenlig” rättstillämpning har en förmåga att forma om även sådana grundläggande rättsprinciper som vi ständigt tror att vi ska kunna bevara intakta. Det bedrägliga är att detta oftast går så långsamt att vi inte hinner reagera.
Men vad händer till exempel den dag då uttrycket ”systemhotande brottslighet” inte bara ska anses omfatta penningtvätt och avancerade EKO-brott utan också vanligt skattefusk? Och var går egentligen den gränsen? Och vad händer när utländsk säkerhetstjänst hör av sig till Säpo då en svensk medborgare har haft kontakt med en person som måhända kan antas låna ut pengar till en organisation som misstänks ha samröre med terrorister? Listan på exempel kan göras ofantligt mycket längre än vad vi just nu har förmåga att överblicka men en sak är klar: Bara sedan den 11 september 2001 har sådana legala praktikaliteter krupit under huden på ett oproportionerligt stort antal människor som har fått sin vardag ställd på ända.
Den så vanliga invändningen om att integritetsfrågan aldrig kommer att beröra just dig kan alltså lätt komma på skam i en värld där inte bara skandalpressen och datahackers – utan också statsmakterna – har en högteknologisk och samtidigt enkel möjlighet att exploatera din integritet.
Men även om en briljant tänkare som George Orwell sannolikt inte ens hade kunnat förutse sådana legala monster som datalagringsdirektivet och FRA-lagen i sina mörkaste mardrömmar – och även om Montesquieus varningsklockor hade fått förbli just bara varningsklockor – så finns det en annan sida av detta mynt som förtjänar minst lika stor respekt. Blotta vetskapen om att varje digitalt spår som vi lämnar efter oss kan hamna under hemlig lupp eller läcka ut på nätet lägger nämligen en tung blöt filt över hela tillvaron.
Klienter vågar inte kommunicera med sina advokater, källor vågar inte kommunicera med journalister och för säkerhets skull undviker vi kontakter med människor som har ett namn som kanske kan klinga misstänksamt hos någon säkerhets- eller underrättelsetjänst. Förändringarna i våra vardagliga beteenden kommer till slut att bli någonting av en tvångströja för det som vi brukade kalla det öppna samhället.
STEFAN WAHLBERG
Tf chefredaktör
