I familjemål, mål som handlar om vårdnaden, boendet och umgänget för barn och deras föräldrar, är det tydligt och självklart att det är barnet som är den som står i fokus. Det är barnets bästa och barnets vilja som parterna med sina ombud och rätten resonerar kring och har till syfte att klargöra och anpassa alla avgöranden vid.
Det är inte alltid som det bästa för barnet är det samma som barnets vilja. Att barns vilja ändå har en framträdande betydelse är tydligt och allt mer i takt med barnets stigande ålder och mognad. Och det är bland annat barnets vilja som utredarna i vårdnad- boende och umgängesutredningar försöker utforska och förmedla till rätten. Och det är också barnets vilja som parterna med sina ombud försöker förmedla till rätten.
Men barnet själv, även om hon eller han är äldre än 15 och 16 år, syns och hörs för det mesta inte i rättssalen överhuvudtaget. Och skälen till varför det är så är naturligtvis goda och månande om just barnet – om barnet hörs i rättssalen riskerar barnet att må dåligt av processen och känna sig för delaktig.
Det finns dock fler frågetecken kring synen på att inte höra barnen – hur goda avsikterna än må vara. Man anser att om barnen hörs av rätten så finns det risk för att barnen kan må dåligt, känna för mycket ansvar och delaktighet; men vilket barn påverkas inte redan i hög grad av ett pågående vårdnadsmål? och vad är egentligen skillnaden mot det ansvar och den påverkan som redan sker genom barnets möte med en utredare långt bort från förhandlingssalen, lång tid före förhandlingstillfället? och om det finns risker för påverkan på barnet från förälder – så finns rimligen denna risks oavsett om barnet hörs i en rättssal eller inte.
Det finns risker med att barnet hörs i rättssalen, risker som i och för sig finns även om barnet inte hörs – men det finns också risker med att inte höra barnet i rättssalen – inte minst risken att rätten beaktar och anpassar ett avgörande utifrån en felaktig bild av ett barns vilja. Jo – den risken finns måhända alltid, men vikten av att minimera risken bör inte bagetaliseras.
Det är barnet som målet handlar om och det är barnet som lever i konsekvenserna av en utdragen rättsprocess och i konsekvenserna av processens utgång, för lång tid framåt av sin barndom och sitt liv.
Det är viktigt att barnet som huvudperson, i betydligt större utsträckning än vad som sker idag, faktiskt kan höras av rätten. Och vikten av att barn bör höras betydligt mer än vad som sker idag förstärks också av de bristfälliga utredningar som trots allt finns i vårdnadsmål där inte minst opartiskheten är en aning svajande. Vikten av att barnet hörs av rätten förstärks också av att oavsett hur opartisk en utredning än skulle vara så är utredningen också en färskvara som bör redogöra för barnets vilja – här och nu.
Och vikten av att barn hörs betydligt mer än vad som sker idag förstärks dessutom ytterligare beaktande själva syftet med processrättsliga principer som omedelbarhetsprincipen, koncentrationsprincipen, och principer om fri bevisföring och fri bevisvärdering – viktiga principer som har till syfte att säkerställa att rättens möjlighet att fatta ett riktigt avgörande baseras på så färska och tillförlitliga uppgifter som möjligt och utifrån en så klar bild av verkligheten vid huvudförhandlingstillfället, som möjligt.
Utifrån barns centrala huvudroll i målet, utifrån att det är barnet som lever i konsekvenserna av processen och dess utgång och beaktande de bristfälliga utredningarna gällande inte minst partiskhet samt beaktande rådande rättsliga principer – så är det ändå underligt att barnen inte hörs i vårdnadsmålen i betydligt högre utsträckning än vad som sker idag. Skyddsaspekterna är beundrandsvärda och ganska självklara men barnet är ju redan utsatt. Frågorna kommer att ställas – om inte av rätten direkt så av en utredare, möjligen partisk, långt bort och lång tid ifrån förhandlingstillfället. Så varför inte låta de som faktiskt ska pröva och bedöma barnets framtid också få möta barnet och med egna ögon och öron se och höra barnet som målet rör.
Och om det sedan finns risker med vart barnet hörs, hur och av vem – ja då är det rimligen de frågorna som man bör fästa vikt vid och förändra: anpassa utfrågningen i rättssalen till barnet! Att helt utesluta barnen, de centrala huvudpersonerna (särskilt de äldre) är inte nödvändigtvis en tillfredsställande lösning och tenderar istället att leda till risker för den unges rättssäkerhet och framtida tilltro till rättens roll och funktion.
Anne Svensson
Stance juristbyrå
anne.svensson@stance.se
